Nu smakar det saltvatten i min mun. Kommer ifrån mina tårar. Dem vill inte sluta, trots jag inte vet varför dem började. Lyssnar på Breaking Benjamin - Had Enough. Min näsa är så täppt att jag inte kan andas ordentligt, mina öron är det lite halvt lock i och jag hostar som en jävla skata. Saker kan inte bli bättre. Min motivation och vilja till att ens existera är på 0. Idag var jag förresten på ett samtal med studie- och yrkesvägledaren plus mina två handledare. Det ser inte bra ut. Kommer behöva uppskov i tre ämnen, plus att jag ska göra två under sommaren. Jisses, vad fan håller jag på med?
Vet inte om jag valt rätt inriktning, känner mig osäker. Har bara en vecka att fundera på. Som om inte det räckte har jag så ont i min kropp. Sen alla dessa blåmärken överallt. "Jag kommer aldrig se ut som Barbie. Barbie har inte blåmärken." Jag avlider.


När jag var och skulle handla middag idag kom jag plötsligt på att tänka på ett gammalt minne. Det var i mellanstadiet någon gång. Jag, Malin och Eve var och bakade på Fritidset (som bara låg en korridor ifrån vårt klassrum) och jag tror det var en förmiddag t.o.m. Varför vi inte jobbade har jag ingen aning om, men läraren trodde bättre om oss (hahah). När vi var klara så ställde vi in vad vi använt i diskmaskinen där och satte på den innan vi gick. På eftermiddagen kom Anna-Greta och hämtade oss. Hur vi lyckades, vet jag ej, men hela köket var fullt av såpor och sånt där skum. Det tog timmar att göra rent. Längesedan jag tänkte på det.
Den tiden var bättre. Den tiden var jag lycklig. Folk tyckte om mig, och om jag var smal eller inte spelade ingen roll då. Det gör det nu. Det och ensamheten spelar störst roll.

Rabbla, rabbla. Fast om någon läser det här så gör ni det ju frivilligt så jag tänker inte be om ursäkt å mina egna vägar för att jag rabblar och är ointressant. The end. Nu ska jag dö lite grann. Ramones - I Love You.