Snart börjar vecka om igen. Nej nej nej, det får inte vara sant, jag vill inte.
Jag vet att min blogg mest är jag som är allmänt deppig, men det är för jag varit det nästan ständigt. Äntligen ska jag till doktorn imorgon. Jag längtar, snälla jag vill ha hjälp. Jag måste ha hjälp annars går det inte.

Idag har ändå varit rätt bra. Skönt att träffa trion, behövde omges med lite "vad-gör-det-om-jag-dör-imorgon" stämning. Det är lättare när fler runtom än en själv har samma inställning. Min morsa blev orolig av att jag har utvecklat mer och mer sådan livsfilosofi, för hon tror att jag syftar på att jag kommer ta mitt liv nån gång. Hon har inte rätt, men inte riktigt fel heller. Jack Off Jill - Bruises Are Back In Style. Oj, då måste jag följa trenden med blåmärken.

Har ett par nya strumpbyxor, men va fan ska jag ha till dem? Hatar mina jävla tjockislår och knän fulla av ärr, så jag vill inte så gärna ha korta kjolar och sånt. Skulle egentligen vilja ha det, men nej. Får se, orkar inte tänka särskilt långt just nu. Kanske ska måla naglarna ikväll men svär jag inte kommer orka. Nu tystnade musiken och jag hör teven nerifrån. Jag känner igen låten. Connie Francis. Alldeles underbar röst har hon, och hon gör de finaste sorgliga låtarna ifrån 50- 60- talet. Äsch, jag byter låt. Alexander Rybak - Fairytale. Aldrig skulle jag tro att jag skulle gilla den låten, men den växer på en.