Jag är inte att räkna med

Sista låten spelar nu. Den påminner om en tid då allting var bättre. Tårarna har ersatt skrattet. Hur ska jag kunna göra läxan när jag inte kan sluta gråta? Har bara legat i sängen och tjurat som en jävla unge i typ två timmar. Men jag kan inte sluta. Jag vill inte. Är jag omogen för att jag inte vill? Jag må vara full av ilska och sorg, men innerst inne är jag inte omogen, bara olycklig.


Alla orden kommer ut fel. De låter så dumma att jag icke önskar skriva de något mera. Nu lägger jag mig i sängen igen, trots en hel hög med läxor. Inte idag. Bara inte idag, det går inte.





Stalker?

Namn:


E-postadress:


URL / Bloggadress:


Din Kommentar:


Trackback