Det har gått så lång tid men såren försvinner ännu inte.

2012-04-03 | 01:16:16 | Kategori: Djuping | 0 kommentarer

Förutom att jag är emo som vanligt, så ska jag ta upp något av det värsta som finns. Nämligen föräldrar som skaffar många barn. Var en dokumentär på televisionen för några dagar sedan om två föräldrar som redan hade sju barn, men ville ha flera. Det är så satans själviskt att göra något sådant. Om man skaffar så många barn gör man det för sin egen skull, man kan omöjligt göra det för att man tror man kan ge alla dessa en bra uppväxt. Barn kräver uppmärksamhet, uppmärksamhet man inte kan få om man har så många syskon. Ur min egna synvinkel, hade jag haft så många syskon hade jag definitivt tagit självmord redan. Därför jag har, eller ja jag är fortfarande, väldigt deprimerad, och hade inte min mamma funnits där den där dagen i bilen, hade jag nog inte suttit här. Poängen är att det samtalet inte hade hänt om jag haft åtta syskon.

Jag har svårt att tro att en förälder inte favoriserar vissa barn då. Som det är nu kan jag, till och med i min egna familj, känna mig väldigt lätt utanför, trots att jag har ett syskon. Ett. Tänk att bråka om att bli sedd med så många andra. Jag är inte en sådan som tar för mig. Jag ska fan flytta till Kina där inte alla ploppar ut tusentals ungar utan någon eftertanke på deras liv. Kanske ser jag det så för jag önskar jag inte blivit född alls. Det är orättvist. Trots att jag älskar min mamma. Nu har ju jag inte exakt ett liv som går att likna till någon annans, men jag är inte dum i huvudet för det.

Så börja med tidelag istället. En roligare hobby och att kläcka massa ungar är inte aktuellt då.

Den där tiden innan ES10 gör mig fortfarande så förbannat arg, upprörd och ledsen. Det är som en gråzon ingen riktigt vet någonting om förutom jag. Men varför känns det inte mindre nu? Varför får jag aldrig utlopp för all agression?
Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihÂg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback


RSS 2.0