1.

På utsidan hade Shoudai alltid setts som en till synnes vanlig slav i arbetarnas värld. Sedan den säkra ungdomstiden var över var hans äventyrslyst stark, och rikedomen fanns definitivt i Tokyo trodde han, så dit for han med endast sina 20 år i bakluckan. Till en början gick allting bra, Shoudai lyckades få tag i en liten lägenhet belägen i periferierna mot Yokohama. Den lilla lägenheten var ju bara början, övertalade Shoudai sig själv, snart skulle han bo i innerstaden. Dem ytliga planerna förstördes i samband med mer och mer brist på motivation. Efter spenderat de fem senaste åren i landets huvudstad med hårt arbete hade hans ideal ändrats totalt. Rikedomen var nu ej inom hans omfång, han ville mycket hellre bara hitta en plats där han var lycklig. Trots sin ringa ålder kände sig Shoudai mycket äldre, då han kontra sina kamrater hade tröttnat på huvudstadens ständiga fart. I början gav folkmassorna ett slags inre lugn, nu drog den bara fram ensamheten mer tydligt.

”Hej Shoudai,” sade arbetskamraten Toshi, som smygit sig fram kvickt som sedvanligt. ”Ska du med på lite after work idag då?”

”Jag vet faktiskt inte. Jag är tämligen trött” svarade Shoudai, undgående ifrån ämnet.

”Det ante mig. Har det hänt något? Du följer aldrig mer ut längre.”

”Ah nej, jag lovar, jag är bara trött. Jag följer nog med någon annan gång.”

Shoudai reste sig upp då klockan slog fyra och hans arbetsdag närmade sig slutet. Han undvek Toshi med blicken något, och vände ryggen mot honom för att ta på sig sina ytterkläder, som låg slängda över hans arbetsstol.

”Shoudai, förresten. Du har ett meddelande vid informationen. Trevlig helg, bra jobbat idag!”

Shoudai bugade sig lätt innan han vandrade iväg mot utgången. Toshi var sällan otrevlig, faktum är att han och Shoudai hade varit närstående kamrater i början, men hade under åren glidit isär. Shoudai hade tröttnat på hans ständiga frågor, dessutom besatt han den där ”på” kvaliteten, alltså att han besatt mycket energi och ansåg att han visste allt. Den äldre damen vid informationsdisken log hastigt emot Shoudai när han kom vandrandes ifrån sitt kontor, innan hon såg ned på datorn bakom disken.

”Jag hade fått någonting?” frågade han.

Damen vred sig om på stolen, och man kunde se hennes grå lockar som var uppsatta i en tofs bak på huvudet. Glasögonen hängde fram på nästippen mest, och hon hade sina vanliga grå kläder. Det var någonting udda med henne, hon verkade alltid arbeta på ett slags robotiskt vis och tog aldrig en enda rast. Kanske var det därför hon upplevdes som ypperligt sliten. Det var någonting obehagligt med henne. Varje gång hennes ögon mötte Shoudais, ja ögonen var det, dem var kalla och ondskefulla. Det var ingenting man kunde se direkt, men känslan när hennes ögon genomborrade ens kropp var ohygglig.