Var och handlade nya byxor, men kände mig bara fet och äcklig. Bara för det tröståt man dåliga saker, bra det går va. Som en enda dålig jävla cirkel, där det ena hänger ihop med det andra. Är så jävla trött jag ska nog bara lägga mig ned och dö. Och som det känns finns det tamejfan ingen anledning att någonsin vakna igen. Så arg och trött är jag. Även om saker ändrades skulle jag ändå må dåligt, så är det bara. Sådant är mitt bipolära jävla upp-och-ned liv. Jag är trött på att känna, trött på att vara mig själv. Trött på att aldrig passa in, vart man än är. Jag hatar varenda jävla millimeter av mig själv och min personlighet. Det är inget tiggande efter komplimanger, dem tar man ändå inte åt sig av. Nej, detta sitter djupare, in i benmärgen.