Min mormor är inlagd och skall opereras imorgon. Först fick jag bara höra att hon varit väldigt sjuk, sedan fick vi veta vad det var. Och jag måste säga att desto mer information jag fått desto oroligare har jag blivit. Det är svårt att vara positiv för jag är pessimismen själv; men i detta fall försöker jag. För min mormor är en underbar person och det är synd om henne. Hon har alltid funnits där för mig under min uppväxt, och vi har stått varandra nära. Tills nyligen tyvärr, då tiden på dygnet krympt... Tyvärr är människokroppen dålig och sjukdomar och diverse problem blir desto mer frekventa under äldre dagar. Det är oundvikligt, det är nog det värsta. Man blir frustrerad, för det finns ingenting att göra, inte när det gäller någon annan än en själv. Alla åldras och förgås... Jag kommer nog inte kunna spy ur mig några adekvata ordlekar förens efter jag vet hur det går imorgon. Förhoppningsvis återkommer jag med goda nyheter.