You'll never know anything at all
Jag vet att det inte blir bättre av att jag säger att jag känner/känt likadant X'D (jag blev bara förbannad när folk sa så till mig för de brydde sig ändå inte, det var mer som att de trodde att då blir jag "normal", bara jag fått höra att andra också känt likadant men nu lever de ett normalt-socialt-perfekt äckligt liv :P)
Iallafall, för mig var det bästa att bryta det där tankesättet (inte helt för jag har det fortfarande, bara inte lika fokuserad på det längre) att få något som är viktigare att tänka på. Tror till viss del att musik varit en sån sak. Den värsta perioden för mig var under högstadiet, när alla blev "vuxna", när alla skulle ha pojkvänner och supa skallen av sig. Jag har alltid varit väldigt barnslig, jag brydde mig inte om hur jag såg ut, jag var dessutom ful så det var ingen chans att någon kille eller tjej skulle se åt mitt håll XD och alla runt omkring mig ignorerade mig. TOTALT. När jag tänker tillbaka är det den värsta typen av mobbning. Mina egna så kallade vänner struntade i mig totalt för att jag inte ville göra som dem. Jag vet inte om mitt självförakt blivit bättre eller sämre för jag har kommit till en punkt då jag inte bryr mig. Det spelar liksom ingen roll för jag kommer inte helt plötsligt få en massa vänner, jag kommer inte bli snygg över en natt för att jag blir av med min putmage :P så det bästa jag kan göra är att strunta i det. Det finns så mycket jag vill göra och jag är trött på att låta andra, eller mitt knäppa huvud, styra det.
