En obekväm bänk och depressiv musik. Jag kan fan inte skriva längre, allting låter töntigt, ytligt, onödigt eller meningslöst. Jag menar, finns det något lika illa som övermod lär det vara överdriven uttryckning av självsympati. Det känns inte som ett bra ordval, men kommer inte på något annat. Igår låg jag i sängen tills två och ville dö, slutligen rullade jag ifrån sängen till soffan istället. Så jävla produktiv. Inte ens det kan jag lyckas med. Att gå upp dränerar energi ur en som ett nyrensat avlopp. Jag är inte ensam, men jag känner mig ensam. Jag tar hellre på mig ensamheten än att andra känner så, dlffffffdkkdkdkdks kan fnan inte skirva allt låter fan horribelt. NEJ. jävlahoratadittliv fnfjioefr