Banala jävla tankar som surrar omkring i meningslösheten. Försöker fylla den inre tomheten med materialism, som vi alla alltid gör, men det fyller bara i sprickorna temporärt. Under sprickorna finns håligheter som sträcker sig längre än synen möjligt kan. Det är inte så att någon bryr sig, och det är inte så att jag låter någon göra det heller. Men under skalen vill vi alla att någon ska se hur det egentligen är, och genuint säga att de tycker om en vad som än sker. Det är ett ohälsosamt tänk, för det innehar hopp. Hopp är vitriol. Arsenik. Död. "Jag förstår inte varför man bara inte säger att man inte mår bra om det är så". Jag förstår. Det är inte så att man förtjänar hjälp, så än mindre ber man om det. Inte så att det hjälper ändå. Om ingen vet är man mindre sårbar. Säger jag, och skriver all den här jävla skiten på en jävla blogg. Patetiskt. Raubtier - Dobermann. Världens finaste jävla kärlekslåt, den är inte konventionellt vacker och det uppskattas. Jag vet inte vad det är, det är någonting så fint med den. 

 

Det är ett ständigt upprepande, men jag känner verkligen att jag inte kan skriva längre. Jag har aldrig ansett att jag kunnat det, men då brukade ett naturligt flöde bara komma. Nu känns det som att jag står och fumlar på orden i ett mörkt rum. Ord var alltid varit min tröst. Läsa. Skriva. Jag hatar siffror. Har aldrig kunnat räkna, aldrig aldrig. Det går fan inte. Ska nog dö lite grann nu.