BERLIN

...



Gråtoner

Det som brukade vara simpelt blir alltid så komplicerat. Först var ingenting så seriöst och nu kommer inga överens längre. Jag kan känna hur min samtid faller samman runt omkring. Det eviga tomrummet på insidan som aldrig någonsin försvinner. Jag kvävs av mina egna händer.
 
Det finns ingen man bryr sig så mycket om som man inte blir så sårad av. Fan alltså. Jag kan inte göra det här.



Och så lämnade Bertil Enstöring jorden, för att aldrig mera komma tillbaka.

Jag har inte skrivit något på länge, och jag antar att ingen läser, men det var aldrig därför jag skaffade den här skiten ifrån början. Sommaren går drastiskt mot sitt slut och jag vet inte vad jag ska göra av mig själv. Känner mig vilse, ensam och tveksam. Jag kan inte ens förklara, jag förstår inte.