Det här kommer vara pretentiöst jävla nonsens, som en förvarning. Det känns ofta som att jag inte hör hemma i den här världen. Hur jävla töntigt det än låter så ligger det en sanning i det. Läsning och tv-spel finns som en tröst, att jag inte behöver finnas i den här skiten i åtminstone medvetandet ett tag. Så mycket jag finner mig oförmögen att förstå. Varför folk väljer att dela allt med någon annan, hur de kan tro att det finns godhet i människan när den endast agerar utfrån sin egna gynning, hur de fraterniserar och normaliserar sig själva även om så inte är fallet, hur de har hopp och drömmar kvar, och hur de påstår sig inte kunna förstå våldsaktioner emot andra.

 

Nästan gjort klart nästa kapitel, finns fyra ute redan. Förvånad över all positiv feedback. ♫ http://archiveofourown.org/works/5395235