Fick återge sammanfattningar av mitt liv på psykos öster och det gjorde mig mest ledsen. Minns hur jag var delaktig men ändå inte riktigt var det, var alltid det där hjulet som fungerade men inte var nödvändigt för vagnen att rulla. Tror enda gången jag var delaktig socialt var i estet-klassen, men kände mig ändå... utanför? På något sätt? Är ingen annans fel heller, visste bara någonstans att något var annorlunda med mig. Visst men det tycker nog alla; var det man fick till svar. Men det kom ju från någonting, bara att det tog så lång tid för någon att ta en på allvar. Jag ville passa in, ville vara som alla andra. De som kunde umgås hela veckan i skolan, ta en fika med folk varje dag och helt enkelt bara orka livet. Det värsta med allt måste vara att känna sig så innerligt ensam och värdelös samtidigt som ens dumma hjärna inte har ork nog att vara social tillräckligt. Det kommer inte naturligt till mig och förklarar varför det alltid har gjort en så innerligt trött. Läste en bok kallat "Konsten att fejka arabiska" och även om hon har haft det märkbart värre på grund av tvångsintagningar på psyk så kände jag igen mig i det mesta. Tror precis likadant att de som är mest hög-fungerande mår sämst. Vi är mer medvetna om allt. Önskar ibland jag inte var det. Skulle nog vara mindre olycklig om jag inte var så extremt uppmärksam och medveten... 

Pratar sällan om mig själv, även om denna blogg indikerar annat (vad skulle jag annars skriva om LuL) och är sällan någon som verkligen lyssnar ändå. Inte för jag inte har förstående för det. Men antar ändå det är skönt rabbla av sig ibland. Kanske kan somna innan 4 för en gångsskull.