Det är ett väldigt underhållande spel, och ja, jag tyckte verkligen om att spela det. Det enda negativa var att enligt mig är det alldeles för kort spel. Men eftersom 2K games hade publicerat det så förväntade jag mig inte att det skulle vara långt. Bra historia, fortsätter ifrån första, men man behöver inte ha spelat det för att förstå den här. Bra svårigheter. Gentemot exempel Amnesia måste man hålla sig i mörkret här för att klara sig.
★★★★☆
Jag ger det fyra av fem, då det mest saknas på längden enligt mig.
I never tried to be anything other than a dreamer. I never paid any attention to people who told me to go out and live. I belonged always to whatever was far from me and to whatever I could never be.
Anything that was not mine, however base, always seemed to be full of poetry.
Har idag haft prov i Japanska... ah, tveksam att det gick så bra som jag hoppades på dock. Är trött fysiskt och psykiskt nästan hela tiden, och ja, så skönt med en liten sovmorgon imorgon. Ska se att avsnitt av American Horror Story och troligtvis bli ännu tröttare...^^
Det här beskriver ganska bra hur det ser ut när man som jag, är en pseudo-författare, och ska skriva. Man får alla dessa historier och idéer man helt enkelt måste skriva ned. Men jag har alltid gillat att skriva, trots att jag är ganska dålig. Synd att dåliga händelser gav men för livet, och dödade nöjet med att skriva för mig... Men börjar komma tillbaks smått nu äntligen!
Skulle göra ett finfint inlägg igår kväll men pluggade istället. Just nu är det mera plugg som gäller, då jag har ett Japanska prov som jag verkligen vill ha MVG på. Nu kommer ju detta säkerligen inte att ske till slut, är fortfarande för dålig på siffror, men försöker gör man!
Vill flytta till Edogawa... och stanna där. Men nej, rubba in det på mig att jag inte kan göra ett jävla skit med det här äckliga jävla helveteslivet. brb gråta mig själv till sömns, sov gott.
Letade inspiration, för vet inte hur jag vill ha mina ögonbryn. Men ja, 50-tals ögonbryn är fortfarande mina favoriter. Önskar jag fick till dem likadant!
Den är är ju la fett med vintaaage. Den har sin charm, min gamla fina Pentax. En sådan där kamera med filmrullar som man måste framkalla ni vet, inte så vanligt numera. Kanske för att det är jobbigt att framkalla skit. Men den fungerar bra ändå...
If I'm not happy by the age of 20 I might as well kill myself.
Kollade på tv med Siddieboi, Soshi och Pochi idag. Har lite dålig inspiration att blogga just nu, men den brukar återkomma när man fixat en ny design och lite nya ideer, så ja vi får se.
Håller på med ett hus till mina grisar, så dem kan gömma sig för världen. :3 Bilden ovanför serveras som inspiration till hur jag ska måla och sätta dit lister, så att det blir ett litet japanskt hus! Hoppas också jag kan få till ett pagoda-tak, hade varit finfint.
Nu ska jag avsluta min kväll med en smoothie och American Horror Story!^^ (som jag för övrigt ser om nu hehe).
Look up to these bright stars that I painted for you
Jag vet inte vilken av dessa jag ska köpa... Skillnaden är inte överdrivet stor, men det är saker jag bryr mig om. 6D är ju då 1-2 tusen dyrare, men har då märkbart bättre batteritid, bättre inställningsmöjligheter (såsom högre ISO-antal etc) och är vädertålig vilket inte 600D är. Det känns som att pengarna kan vara värt kameran faktiskt. Annars kan man möjligtvis ha en 600D med ett separat batterigrepp till, men det är bara en punkt som förbättras. Åh varför vill jag ha en dyrare kamera helt plötlisligt... :( Detta skulle vara en fråga, men har nu mer övertygat mig själv om att 6D'n är överlägsen.
Out in the country, far beyond the noise of the city
Dagens vill ha! En gigantisk sminkkollektion. Har väl ett någorlunda utbud av saker, men finns så mycket mer jag vill ha. Behöver nya primers, till ansiktet, ögonen och läpparna etc. Jag måste ta och fixa nya lösögonfransar dessutom, glömmer alltid bort det. Just nu spar jag det dock, prioriterar att spara till min kamera och ytterligare ett dyrt objektiv.Efter det kan man unna sig lite dyrt smink faktiskt.
Falling Skies är en serie som visats ett litet tag på tv, men jag måste bara uttrycka hur besviken jag är! I trailern som gick tidigare verkade den småkul, men den är riktigt dålig. Man får varken se invasionen eller något annat kul om det i början, och dessutom är utomjordingar robotar, som rör sig dåligt och siktar otroligt segt. Så tråkigt. Så nej tack Falling Skies!
Hann precis duscha innan dem stängde av vattnet, trasig vattenledning tydligen! Ett litet fragment av någonting positivt dock. Det händer absolut inte ofta.
Har gjort klart en del arbete i skola, och från och med nästnästa vecka kommer fredagen att krympa betydligt. Det är ganska bra. Inspirationen är fortfarande på noll. Och varför lyssnar ingen på mig?
Det är såhär det alltid kommer vara med andra ord.
Likgiltig till det mesta, och det känns som att allting tynar bort. Drömmar är värdelösa - dem är redan misslyckade. Jag vet det, och dem vet det också. Att existera känns som ett straff. Varför varför varför föddes jag ens? Kan inte göra det här längre.
Som om det inte räckte med att förlora livslusten och inspirationen till någonting alls, nu bloggar jag knappt. Är inte lika roligt utan min stationära dator helt enkelt, därför jag orkar väldigt sällan redigera bilder på Macen av någon anledning. Och så har jag ingenting förutom gnäll att skriva. Nog för att det är skönt att få gnälla av sig, men knappt så jag orkar det. Då är det illa. Så hej då. Hörs en annan dag.
En fin bild ifrån sjön som jag saknar... Vill vara där och känna lugnet igen. Det var som att resten av världen syntes obefintlig när man var där. Och det kändes skönt. Ååh.
Har fortsatt att uppdaterat dåligt. Funderar på att göra om utseendet på bloggen. Kämpade hårt med att få det som nu, men man tröttnar ju så förbaskat snabbt. Sitter i alla fall i skolan, och önskar så mycket, att detta inte var en lång dag. Är så stressad redan. Måste hinna, ingen tid.
Slänger upp en bild ifrån förra sommaren, tagen på en finfin ö ute i Mälaren. Som vanligt vill de nya bilderna inte dyka upp. :(
Dåligt bloggande, ja. Men internet har legat nere större delen av dagen, och igår kom inte bilderna upp av någon anledning, så då struntade jag bara i det. Har prioriterat att hänga med Nathan Drake istället, känns mer värt. Men ah, här kommer lite diverse bilder ändå.
Alltså jag har sådan lust att gå och klippa mig och ta tillbaks min frisyyyyr. Saknar det här håret så abnormt mycket! Det är också den frisyren jag hade längst tid, också den jag trivdes bäst i. Jag vill klippa upp mitt hår. Om jag inte ändrat mig om en månad ska jag absolut göra det!
Har dålig med inspiration när det gäller allt, och bloggen blir lidande för det. Är en motsägelse mot mig själv och trots jag tycker det är så drygt att bara ta bilder från weheartit och lägga upp, gör jag det här ändå. Förr var det kul, innan det blev populärt som fan och alla jävlar började göra det. Ta era egna bilder vaa.
Lite bilder tagna idag! Mina gullungar till marsvin börjar tämligen växa sig större. Dem är så söta att jag bara sitter som en tjockis som ser en stor klubba och flinar. Har även varit ute och gått i skogen, så mysigt. Det är alltid trevligt vara ute i naturen. Gjorde även en liten fruktsallad, lagom till mellanmål sådär.Nu bleker jag utväxten och har bra lust att bleka bort allt rött i mitt ansikte.
Jag vill inte se ut som en bränd kräfta så fort jag inte har ett ton smink på mig. Men det gör man. Det äcklar mig. Jag är äcklig, och är så trött på att vara mig själv. Det finns ingenting bra med det.
På utsidan hade Shoudai alltid setts som en till synnes vanlig slav i arbetarnas värld. Sedan den säkra ungdomstiden var över var hans äventyrslyst stark, och rikedomen fanns definitivt i Tokyo trodde han, så dit for han med endast sina 20 år i bakluckan. Till en början gick allting bra, Shoudai lyckades få tag i en liten lägenhet belägen i periferierna mot Yokohama. Den lilla lägenheten var ju bara början, övertalade Shoudai sig själv, snart skulle han bo i innerstaden. Dem ytliga planerna förstördes i samband med mer och mer brist på motivation. Efter spenderat de fem senaste åren i landets huvudstad med hårt arbete hade hans ideal ändrats totalt. Rikedomen var nu ej inom hans omfång, han ville mycket hellre bara hitta en plats där han var lycklig. Trots sin ringa ålder kände sig Shoudai mycket äldre, då han kontra sina kamrater hade tröttnat på huvudstadens ständiga fart. I början gav folkmassorna ett slags inre lugn, nu drog den bara fram ensamheten mer tydligt.
”Hej Shoudai,” sade arbetskamraten Toshi, som smygit sig fram kvickt som sedvanligt. ”Ska du med på lite after work idag då?”
”Jag vet faktiskt inte. Jag är tämligen trött” svarade Shoudai, undgående ifrån ämnet.
”Det ante mig. Har det hänt något? Du följer aldrig mer ut längre.”
”Ah nej, jag lovar, jag är bara trött. Jag följer nog med någon annan gång.”
Shoudai reste sig upp då klockan slog fyra och hans arbetsdag närmade sig slutet. Han undvek Toshi med blicken något, och vände ryggen mot honom för att ta på sig sina ytterkläder, som låg slängda över hans arbetsstol.
”Shoudai, förresten. Du har ett meddelande vid informationen. Trevlig helg, bra jobbat idag!”
Shoudai bugade sig lätt innan han vandrade iväg mot utgången. Toshi var sällan otrevlig, faktum är att han och Shoudai hade varit närstående kamrater i början, men hade under åren glidit isär. Shoudai hade tröttnat på hans ständiga frågor, dessutom besatt han den där ”på” kvaliteten, alltså att han besatt mycket energi och ansåg att han visste allt. Den äldre damen vid informationsdisken log hastigt emot Shoudai när han kom vandrandes ifrån sitt kontor, innan hon såg ned på datorn bakom disken.
”Jag hade fått någonting?” frågade han.
Damen vred sig om på stolen, och man kunde se hennes grå lockar som var uppsatta i en tofs bak på huvudet. Glasögonen hängde fram på nästippen mest, och hon hade sina vanliga grå kläder. Det var någonting udda med henne, hon verkade alltid arbeta på ett slags robotiskt vis och tog aldrig en enda rast. Kanske var det därför hon upplevdes som ypperligt sliten. Det var någonting obehagligt med henne. Varje gång hennes ögon mötte Shoudais, ja ögonen var det, dem var kalla och ondskefulla. Det var ingenting man kunde se direkt, men känslan när hennes ögon genomborrade ens kropp var ohygglig.
Första sidan ur Fasan från bortom sfärerna. Fortfarande alldeles för kasst.
Förutom att jag är emo som vanligt, så ska jag ta upp något av det värsta som finns. Nämligen föräldrar som skaffar många barn. Var en dokumentär på televisionen för några dagar sedan om två föräldrar som redan hade sju barn, men ville ha flera. Det är så satans själviskt att göra något sådant. Om man skaffar så många barn gör man det för sin egen skull, man kan omöjligt göra det för att man tror man kan ge alla dessa en bra uppväxt. Barn kräver uppmärksamhet, uppmärksamhet man inte kan få om man har så många syskon. Ur min egna synvinkel, hade jag haft så många syskon hade jag definitivt tagit självmord redan. Därför jag har, eller ja jag är fortfarande, väldigt deprimerad, och hade inte min mamma funnits där den där dagen i bilen, hade jag nog inte suttit här. Poängen är att det samtalet inte hade hänt om jag haft åtta syskon.
Jag har svårt att tro att en förälder inte favoriserar vissa barn då. Som det är nu kan jag, till och med i min egna familj, känna mig väldigt lätt utanför, trots att jag har ett syskon. Ett. Tänk att bråka om att bli sedd med så många andra. Jag är inte en sådan som tar för mig. Jag ska fan flytta till Kina där inte alla ploppar ut tusentals ungar utan någon eftertanke på deras liv. Kanske ser jag det så för jag önskar jag inte blivit född alls. Det är orättvist. Trots att jag älskar min mamma. Nu har ju jag inte exakt ett liv som går att likna till någon annans, men jag är inte dum i huvudet för det.
Så börja med tidelag istället. En roligare hobby och att kläcka massa ungar är inte aktuellt då.
Den där tiden innan ES10 gör mig fortfarande så förbannat arg, upprörd och ledsen. Det är som en gråzon ingen riktigt vet någonting om förutom jag. Men varför känns det inte mindre nu? Varför får jag aldrig utlopp för all agression?
Ska beställa hårfärg snart. Men tydligen hade jag ingen bild och orkar inte ta upp en nu. Medan så försöker jag duscha så mycket som möjligt så att färgen sköljs ur mer och mer.
