Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor

2014-01-25 | 23:24:31 | Kategori: Allmänt tuff | 1 kommentarer
Det är ett under att det ens finns några av er kvar därute som reflekterar dessa banala texter med ovanliga uppehåll ännu. Man vill ju gärna tro att man är en sådan där poetisk sate, som alla de stora var förr i tiden, och därmed kunna dra nytta av sin egen misär. (Att dikta om självmord är mer glamoröst och respektfullt än att faktiskt tala om det.) Jag tror inte att någon bryr sig heller, även om jag talar med folk. Ser bara det ur min svartvita vinkel. Håll dig undan. Det finns ingenting läskigare än att släppa någon nära inpå, att visa hur äckligt sårbar och överdrivet känslig man egentligen är. Ska bara gå och lägga mig och skita i allt detta. Ja ska försöka skriva någonting mindre horribelt och tvetydigt än detta nästa gång... 
Kommentarer
Postat av: L

Eftersom att jag själv mår dåligt känns det ...inte bra, men lite som en tröst att läsa någon "dikta om självmord".
Och du har en stor poäng i det du skrev, att folk drar sig undan. Jag har alltid försökt dölja hur dåligt jag egentligen mår (och gör fortfarande), och den enda personen som jag faktiskt berättade det för dumpade mig kort därefter. Folk bryr sig inte, de är avskyvärda.

Svar: Ja, kanske för att man kan relatera när de gör det också... Det är dem sannerligen...
Saran

2014-01-26 @ 09:53:00
URL: http://silkhime.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihÂg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback


RSS 2.0