Jag önskar jag kunde nöja mig med det. Jag önskar jag inte blev ledsen och vill ta mitt liv för allting. Jag känner mig bara ensam. Men jag vill samtidigt vara ensam som jag inte vill det. Jag känner ett hat för mänskligheten som bara växer sig starkare. Det sker ännu incidenter som bevisar ännu mer att alla är svin. Även folk man tycker om. Jag älskar vissa, men det duger inte. Jag hatar mig själv. Om jag bara fann peppen att gå ned i vikt, känna mig bättre om mig själv och inte känna att jag behöver andra för det... Det känns bara jobbigt, eftersom det är samma sak som sker varje gång. Jag förstår ingenting. Jag borde sluta hoppas. Jag är inte värd att tyckas om, eftersom alla går efter utseende och jag är ful som fan. fan alltså. Hur kunde jag vara så JÄVLA naiv och dum?

 

Jag känner för mycket. Jag tänker för mycket. Jag säger för lite av det dock, stänger allt inne i ett stort svart rum. Jag bryr mig mer än jag vill erkänna. För jag vill inte bry mig såhär mycket, jag vill inte att någon ska kunna få mig att känna mig bra respektive sämst så himla lätt. Mestadels sämst dock då positiva känslor lätt slås bort. De är illusioner, inbillade. Jag vill bara slå in mitt huvud och få bort lite känslor. Det är tröttsamt efter ett tag att alltid känna massa jävla skit och aldrig få någonting tillbaka. Det är som att springa i en ändlös korridor, varje dörr försöker lura en att gå in där men man vågar ändå inte, för någonstans bakom varje dörr finns ett mörker. Därför vågar man inte gå någonstans, är det verkligen värt risken?

 

Jag vet inte ens om jag borde försöka eller bara skit i allt vid det här laget. Bara massa lidande hela jävla tiden. KAN INTE ENS GÖRA EN DESIGN SOM INTE SUGER HÄR WOW.