Alla vägar utav människor man känt som alla gått åt sina olika håll; medan man står ensam kvar och stampar. Har mått så dåligt både fysiskt och psyiskt senaste året att det inte ens känns värt slösa andra människors tid på att försöka. Förlorade vägar; förlorade drömmar. Tror nog bara inte vissa människor var menade till att leva. Jag önskar jag var som andra mer, men desto mer åren går känner jag ångesten och tvången växa som ett stort berg, nej snarare en tumör, på ens rygg. Konstant tynger den en, påminner en om meningslösheten.

 

 

Man inser dessutom inte heller vad man har förens man förlorat det... Förlåt. För allt.