Om det inte kan bli vi nån gång, vad finns det då att bry sig om?

Lyssnar på Totalt Jävla Mörker, och med tanke på deras namn kan man ju inte ogilla dem.



American Horror Story Coven

Bara lite över en vecka kvar tills nya säsongen av American Horror Story börjar. Hoppas att Coven är bättre än Asylum. Jag tyckte inte att den var dålig, men första säsongen står oslagen. Asylum var inte tillräckligt konstigt. De försökte lite genom att sporadiskt dra in utomjordingar mitt i allting, men det gick inte riktigt hem hos mig. Visst så är det en ologisk serie i allmänhet också, men det kändes bara fel. Den var underhållande men har inte lika högt se-om-igen-värde som den första. AJA VEM FAN BRYR SIG HEJDÅ



Konstant rädd för allt

Idag har jag spelat relativt mycket Borderlands. Första spelet med alla DLC då. FPS-spel är sååå mycket lättare och roligare på PC faktiskt. Jag förstår mig inte på dem som är bra på att sikta på konsoler, jag är totalt värdelös efter all denna tid. Mitt arkiv på den här anusbloggen gör mig uppkastningsfärdig. Finns så många ord som egentligen inte är mina utan endast yttrades på grund av futila försök att passa in. Tur så gav jag upp om det efter en tid. Förra veckan var rörig. Det var massa möten, ord som formades i min mun fastän hjärnan sade emot och hopplösa tankar. Hur fan gör man det här med livet? Hur fan gör man det här med relationer? "Du är jätteomtyckt här." Vilket nonsens. Jag kan bara inte tro på det även om jag skulle vilja. "Jag tror att vissa kan se din sorg bakom leendet och vill därför hjälpa dig." Det var fint sagt, men jag tror inte att det är så mycket god vilja som eget samvete som spelar in. Annars skulle man inte vilja hjälpa m i g. Usch. Jag hatar mig själv så jävla mycket. Förstår inte hur någon orkar se mitt fula ansikte, höra min äckliga röst eller se mig överhuvudtaget. Och hjälpe mig, jag är rädd. Jag vet att allt kommer till ett slut. Till och med till saker som aldrig kommer få sin början...



Remains of a feeble mind - I

 

All films that venture onto the cinema screen deals with the subject of death, in one way or another. How we fade into nothingness, how we wade into the lonely lakes of darkness, and how the love we once felt dies out. Usually the climax is people knocking on death’s door, but swiftly (and predictably) getting passed it and moves on. Humans are so fascinated with their own mortality, scared, but at the same time drawn to the morbid of dying. I wish I could tell them it’s completely understandable that they all fear the unknown, but yet I can promise they have nothing to be afraid of. It was the 8th of August 2010 when I died. As I had decided to begin taking my life seriously, it was quite ironic that a van ran me over that same day. But perhaps the question of how I can tell you all this and yet being dead lingered through your mind, and I have to admit I do not quite know. I’m not a ghost, I don’t believe in such profanities, but I’m obviously far from alive. It’s difficult to express, but I can reminiscence parts of myself that are no longer here. Almost like I’ve been stripped down, and only a fragment remains alive and working. This is where I usually reside, as this rundown theatre is the only place that shows classic films from forgotten decades long ago. They make me feel calm. However due to the age of the films, the number of visitors is particularly low, and recently they’ve been forced to take in more modern films to grab a hold of the younger generations to sustain business. I do not quite know what drives me to revisit this place so very often, like an invisible web have tangled itself around me and drags me back when I go too far away. My memory capacity has been gradually decreasing, and in time I’ve even forgot what my name used to be.

 The theatre was still lit, and the film was yet to begin. I sat in the same seat as always, the seat I had counted to be in the exact middle of the room. The red velvet seat just felt softer in this particular spot than the rest. A fairly young couple sat two rows behind me, and I could hear their kissing and silenced laughter crystal clear. From their point of view they were still alone in the cinema, and I had learned that this is how people naturally are when they believe to be alone. I was guessing how many people would venture out from their safe havens to the cinema this evening and hence it’s a new film my number was pretty high. Turns out I was wrong. A group of young delinquents entered and took seats a few rows in front of me. Their chattering and storytelling was unavoidable, but certainly they kept at it. They were like giggling dead corpses pretending like they made a difference to the world. After suffered through perhaps ten minutes (or I guess, even when I was alive time was not one of my fortes) of their small talk I had learned more than I wish I had. On the far left was B, and only his placement said that he was the leader who had taken place first and the rest mindlessly followed, just like sheer silk linen dancing in the wind. His constant talking left little room for those beside him, which was a shorter boy with short black hair, who mostly sat smiling and they never mentioned his name. On the far right was another blonde boy named A accompanied by a red haired girl, most likely a couple based on their position toward each other. Drawn to one another, like the ground cranks the rain so close it becomes one. I was sure the film would be completely destroyed by distractions, but at least some manner hung onto those kids, who fell into silence as the theatre blackened and the screen lit up. Sometimes I tried to imagine my life on that film screen, eternally burned onto an 8mm film roll, but every try took more energy than before. Remembering didn’t come natural anymore, and my head begun spinning like I was soaring around on the back of a bird if I tried too long. Memories only matter for such a long time, until they become so distant it doesn’t even feel like those particular memories belong to you, like somebody has showered you in unwanted information about their own happiness. The screen blackened. Where had the time gone? Much to my displeasure this happened more often, like I was erased from the last humans who had once known me. Perhaps time had gone so fast they had all died. If I was dead I could have joined them. Such a common longing I found myself wrapped in.
 



A pyre of black sunflowers

▼ k ä l l a ▼  Absolut fantastiskt.



Vi har kollat upp emot rymden och sett stjärnorna blinka till oss ljusår bortifrån.




"Mad Girl's Love Song" by Sylvia Plath ♥

"I shut my eyes and all the world drops dead;
I lift my lids and all is born again.
(I think I made you up inside my head.)

The stars go waltzing out in blue and red,
And arbitrary blackness gallops in:
I shut my eyes and all the world drops dead.

I dreamed that you bewitched me into bed
And sung me moon-struck, kissed me quite insane.
(I think I made you up inside my head.)

God topples from the sky, hell's fires fade:
Exit seraphim and Satan's men:
I shut my eyes and all the world drops dead.

I fancied you'd return the way you said,
But I grow old and I forget your name.
(I think I made you up inside my head.)

I should have loved a thunderbird instead;
At least when spring comes they roar back again.
I shut my eyes and all the world drops dead.
(I think I made you up inside my head.)"
 



tell it like it is Jocke

för att dem gör det. jag kan inte komma ifrån det. kan inte kan inte kan inte kan inte



Hang him higher




NEVER GETS BETTER ALWAYS GETS WORSE

Konstant känsla hela jävla tiden sammanfattad i ett dåligt svartvitt gif från någon skitserie troligtvis. Vissa saker går för bra att man vet de kommer snart krascha hårt som fan.



Jag är grym som en grekisk gud, bara grymt mycket fulare

Vardagsnonsens



Hundratusentals åsikter som ingen lyssnar på

Senaste tiden har jag köpt ett nytt underbart objektiv, ätit som den feta jävla kossan jag är (håll käften era smala jävla as), lyssnat på Kent alldeles för mycket, pendlat mellan glad till miserabel, insett att jag har segaste reaktionsförmågan när det gäller kortspel, insett att jag borde ta mitt liv och ingen skulle sakna mig oooch köpt GTA V såklart. Imorgon ska jag på ett möte rörande sysselsättningshelvete och jag har ingen jävla lust alls. Jag är dålig på allt och vill inte göra någonting förutom att föruttna kanske. HAR DU TIPS PÅ EN SÅDANT JOBB VA. helvetesjäövlakfinntnanal jag är alldeles för deppig och negativ för sådant här skit.



STRANGERS IN OUR OWN TOWN - PART II




STRANGERS IN OUR OWN TOWN - PART I

Ville inte lägga upp för många på en gång, så här är del ett! Har några till att lägga upp sen wiho. Försökte sätta ihop bilderna som en sådan där "lookbook" som vissa märken gör för att visa sina nya kläder den säsongen etc. Kan dra något exempel senare, vet inte riktigt hur man förklarar det? Men det var roligt och jag är nöjd. ♥



Amnesia - A machine for pigs

Har kört klart alla tre Saints Row spel och passade nog har det nya Amnesia kommit nyligen! Ska ta mig an det i väntan på GTA V.



One on one - editorial




BOY LONDON

▼ Modell: Johanna Jonason
▼ Foto & redigering: moi
 
Dessa är tre bilder som togs igår, kommer en hel del fler senare. :) Känner mig faktiskt nöjd med resultatet! ♥



"Det lilla Elena Torreblanca visste om Sverige innan hon kom hit är att det finns mycket vatten här, lite ljus och många självmord."

Tyvärr har jag inte kvar källorna till dessa för jag sparade dem direkt ur en Flickr-grupp och glömde bort det.



Floral ground

Sasha Luss 2013 / Fotograf: okänd?



Förvirrande val

En dag vill jag ha Canon EF 70-200mm f/2.8L IS II USM, men den kostar över 20 tusen!? Jag måste blandat ihop det, trodde den kostade "bara" en sådär 13 tusen... Inte för att det är så mycket bättre i mitt huvud... Uuuh det är så äckligt dyrt. Jag älskar mitt 50mm, meeeen jag behöver något mer vidvinkel och zoom för modefotografi där det ibland är lite trångt eller man vill variera med mer runtomkring och liknande. Så kanske blir en Canon EF-S 17-55 f/2.8 IS USM då... Fast den har EF-S fattning, och fungerar inte på fullformatskameror. Men jag kommer troligtvis aldrig någonsin kunna ha råd med en sådan kamera så funderar starkt på det objektivet. Funderade på Canon EF 16-35mm f/2.8 L IS USM II först, som faktiskt är dyrare ugh, meeen om man tar kort på människor med en sådan finns risken att det blir distortion på största 16mm (fast det blir ju cirka 20mm om man inte har fullformat eftersom de andra är "inzoomade" naturligt hela tiden etc) och jag vet inte om jag gillar det... Eventuellt finns Tamron 28-75mm f/2.8 också med... Måste bestämma mig för en av dessa tre, gaawd. Vet ej vad som är bäst för just mig, annars är nog alla tre bra individuella objektiv. ggregirghr så frustrerande vaad ajsjsall. Nu ska jag bada mina marsvin<3
 



10 DAGAR

 



Jag har ett foto någonstans där vi är drottningar och kungar

ska gråta mig till döds nu mmafkkfkfiriif 



I mitt huvud rör sig historier som vi aldrig hann skriva

Klippte av håret igår. Så skönt. Var äckligt slitet, tungt och jobbigt. Varför är jag så fet, så trött på stagnation. Jag har en massa saker att svara på, ber om ursäkt för min utdragna seghet. ♥ :( Nu ska jag dö lite grann i min säng. bbn.



Vi har väntat här i regnet på någonting som inte händer, och som aldrig kommer att hända

Det var helt plötsligt morgon den första september och det var som att hösten anlänt under denna natt. Löven hade börjat falla och täckte taken, vilket de ej gjorde dagen innan. För att fira med tanke på att jag älskar hösten så kommer här några bilder på Muskot ifrån förra hösten ♥
Jag gillar hösten mest även om den erhåller särskilda ångestelement. Jag vet inte riktigt, men det är någonting med den svala luften och dess lukt, någonting med mörkret som växer sig starkare dag för dag, någonting med alla orange gatlyktor och att känna den kalla tomma tystnaden ute. Någonting med allt det som både ger starka känslor av nostalgi och försummelse av en svunnen tid. Jag borde egentligen gått och lagt mig för länge sedan, men desto tidigare jag sover desto snabbare kommer morgondagen, och jag undviker den. Måndag och så börjar hjulet att snurra ännu ett meningslöst varv.