ALLMÄNT
Namn: Ja den som vet den vet.
Piercingar: Nej
Tatueringar: Nej
Längd: 179cm
Skostorlek: 41 tööp
Hårfärg: Svart
Är du kär i någon: -
Önskar du att du bodde någon annanstans: Antar det
Tänker du på självmord: Ja
Tycker andra att du är attraktiv: Nej.
Vilket shampoo använder du: Har något suspekt franskt namn. Sacha Juan tror jag.
Vilken parfym använder du: Någon vaniljgrej som slutat säljas och tar snart slut. rip parfymis.
Vad är du rädd för: Allt.
Gillar du att tvätta: Kan det inte ;_;
Gillar du Berg-och-Dalbana: Jag ogillar grammatiken på den här frågan makabert. Jag gillar inte att åka de men jag tycker allting annat med dem är intressant konstigt nog.
SENASTE.
Film du hyrde: Var längesedan?
Film du köpte: Inte köpt film på länge nu.
Låten du lyssnade på: Apati - Lämna mig ifred
Låten du hade på hjärnan: Lifelover - Nästa gryning
Låten du laddade ner: Låtar med Apati
Personen du ringde: mor tror jag
TV program du tittade på: Dr.Phil, där en mor hatade sitt autistiska barn... blev arg.
Personen du tänkte på: -
Bok du läste: The Revolting Progeny
Personen du fick mail av: Spam troligtvis
Personen du fick brev av: Handikappcentrum
Personen du fick sms av: madre
Personen som sov i din säng: Det är bara jag där
Gången hela din familj åt middag tillsammans: Julafton 2010.
FAVORIT.
Mat: Tyyp taaacos. Tror jag.
Låt: DEATHGAZE - goodbye my earth. Fast på senaste även Lifelover - Myspys ♥
Sak att göra: Glömma
Sport: Gosa med mina marsvin 
Dryck: Kaffe
Kläder: En t-shirt.
Film: Attack the Block möjligtvis. Eller American History X. Evigt bra.
Bil: GTO?
ANTAL.
Gånger du varit kär: dunnoo
Gånger ditt hjärta brustit: 6731 per dag
Hjärtan brustit på grund av dej: 0
Ärr du har på kroppen: Massor

ÖVRIGT.
Vad har du gjort idag: Känt mig allmänt döende
Var det kul: Inte direkt, nej.
Hur tidigt stiger du upp: Helst inte alls
Gillar du att slåss: Absolut. Kan klå alla med mina gäddhäng.
Vad ska du göra ikväll: Fortsätta glo här och lyssna på deppmusik yees
Är du seriös: Ibland
Vad är du allergisk mot: Kokos och dekadens.
Var har du ont: Huvudet, magen, nacken, ryggen, hjärtat, levern, njuren, mjälten, etctettetc.
Använder du hårspray: Jaa
Kan du stå på händer: Nej, aldrig kunnat.
Favorit serie: Hana yori dango tror jag

MER ÖVRIGT.
Salt eller socker: Salt numera
Gillar du ketchup: Ja tyvärr
Är du glad nu: Nej
Var du glad igår: Ja, på dagen, sedan var det skit på kvällen.
Känner du någon som jobbar på sjukhus: Neeeh
Vad dansar du till: Inget kan få mig att dansa. (!!!)
Stockholm är: stressigt.
Göteborg är: mysigt.
Kan du sjunga: Ja, som en döende chiahua i målbrottet.
Mer värt än guld: mina grisar.<3
Spaghetti eller makaroner: Spaghetti
Ett land jag helst vill besöka: England
Ska bli skoj: att dö
Ska inte bli skoj: ensamhet och ångest
Sparar till: Playstation 4 och en soffa etc
Dagens dryck: kaffeeeee

Banala jävla tankar som surrar omkring i meningslösheten. Försöker fylla den inre tomheten med materialism, som vi alla alltid gör, men det fyller bara i sprickorna temporärt. Under sprickorna finns håligheter som sträcker sig längre än synen möjligt kan. Det är inte så att någon bryr sig, och det är inte så att jag låter någon göra det heller. Men under skalen vill vi alla att någon ska se hur det egentligen är, och genuint säga att de tycker om en vad som än sker. Det är ett ohälsosamt tänk, för det innehar hopp. Hopp är vitriol. Arsenik. Död. "Jag förstår inte varför man bara inte säger att man inte mår bra om det är så". Jag förstår. Det är inte så att man förtjänar hjälp, så än mindre ber man om det. Inte så att det hjälper ändå. Om ingen vet är man mindre sårbar. Säger jag, och skriver all den här jävla skiten på en jävla blogg. Patetiskt. Raubtier - Dobermann. Världens finaste jävla kärlekslåt, den är inte konventionellt vacker och det uppskattas. Jag vet inte vad det är, det är någonting så fint med den. 

 

Det är ett ständigt upprepande, men jag känner verkligen att jag inte kan skriva längre. Jag har aldrig ansett att jag kunnat det, men då brukade ett naturligt flöde bara komma. Nu känns det som att jag står och fumlar på orden i ett mörkt rum. Ord var alltid varit min tröst. Läsa. Skriva. Jag hatar siffror. Har aldrig kunnat räkna, aldrig aldrig. Det går fan inte. Ska nog dö lite grann nu. 

Jag vet att katatonisk är att ta i för mycket utav fel sort, men det känns ändå relativt okey att förstärka poängen med hjälp av det. 

Som om jag inte redan visste att jag är sämst, äckligast och fulast. Som om jag inte redan visste att allt är tomma ord och ingenting har någon jävla mening. Jag har relativt gett upp om att inte skriva annat än gnälligt jävla nonsens på den här idiotiska bloggen.