Det finns inga ord för det på det här jävla språket.

2018-12-12 | 23:20:13 | Kategori: Djuping | 0 kommentarer
Inkluderas fastän utanför. Jag hatade högstadiet. Det enda jag inte hatade där var de två jag umgicks med. Jag hatade hur ni alla plötsligt vände era ryggar. Jag hatade alla meningslösa lektioner där ingen kunde hålla käften. Jag hatade alla dryga killar som valde mig som ett temporärt offer för deras terror (jag hoppas ni dör). Jag hatade hur ni tyckte att ni sjävla spelade roll. Jag hatade hur min gymnastiklärare hade någonting särskilt emot mig och alltid skulle bråka medan hon var överdrivet snäll mot alla populära tjejer. Jag hatade hela jävla skolan, hela högstadiet, och jag gör det fortfarande. Men det blev värre. Efter förstått att mitt dåvarande umgänge inte hade något gemensamt intresse av att söka till samma skola, så fann jag mig ensam igen. Kom till Carlforsska, och jag hatade det lika jävla mycket som högstadiet. Fyllt utav idiotiska drägg och jag hatade hur de alla tittade snett på mig. Fick plats på Rudbeck någon vecka efter (varav jag skitit i att gå förutom första dagen och andra). Jag hatade hur ingen förklarade ett skit för mig fastän jag började en vecka senare, ingen lärare som visade mig runt - ingenting. Ingen som ens hälsade på mig. Jag hatade hur jag var ensam igen. Jag hatade hur stor klass det var, hatade schemat, hatade det mesta men mest hatade jag dig. Inte från början men det blev varse med tiden. Du var aldrig min vän, inte egentligen, och du vet ingenting om mig. Jag visste allt om dig. Jag hatade hur alla lärare endast pratade om dig när de hade samtal med mig, fastän jag bara önskade att få dö. Jag hatade hur kuratorn till och med endast pratade om dig, det var som att jag inte fanns. Jag hatade hur du tog min enda tröst i min hobby att skriva och gjorde det till tvång och vrede. Jag hatade hur jag var för deprimerad och tom för att säga emot. Jag hatade hur du även trots det tog all ära fastän jag skrev nästan varenda ord. Jag hatade hur du påpekade små stavfel och tyckte det var jobbigt ändra dem, för hur fan tror du det var att skriva skiten? Jag hatade den berättelsen, det är en skam att ha medverkat i den. Jag hatade hur DU blev sur på MIG för jag fick MVG i engelska. Jag hatade hur du förstörde min hobby, det tog mig år innan jag ens ville skriva igen efter det. Jag hatade hur jag slets mellan min bror och någon som dig, och ingen frågade om jag var okey. Jag hatade att jag aldrig sade ett ord till honom på den där första musiklektionen innan jag bytte kurs, ibland undrar jag om det gjort skillnad. Jag hatade hur ni skrattade åt mina ränder i håret (som om jag inte märkte, jag märkte allt) för jag hatade dem mer än ni, och vad fan hade jag någonsin gjort er? Jag hatade era förbannade skratt som ekade i lokalerna; hur orkade ni ens le? Jag hatade hur ni pratade bakom ryggen på mig och såg på mig (låt mig vara för fan). Jag är så glad att jag bytte linje till estet och började om från början, det var nog de trevligaste få åren i mitt liv. Men jag är ändå så ledsen. Och så ensam. 
 
Jag tänker fortfarande på detta, och hatar fortfarande allt detta. Kan inte glömma, kan inte förlåta. Så mycket skit och bitterhet, det är väl inte konstigt man inte litar på någon eller har svårt för det i alla fall. Jag tror jag var 20 när jag väl fick en jävla diagnos också. 20 jävla år. Ingen hade tagit mig på allvar en enda gång. "Nej det är ingenting fel på dig!" Det ursäktar inte allt att ha en diagnos heller, folk har varit jävligt fittiga emot mig och gjort mig bitter som fan. Jag var alltid bra på att låtsas förstå sociala saker, trodde bara att det var så alla gjorde. Jag vet inte, jag är bara så sorgsen och ledsen att jag ibland inte ens vet om jag kan gå vidare. Eller om jag ens vill det... 
 
Sedan läste jag ju denna boken, som tidigare nämnt. Och det fanns en liten, liten tröst i det faktumet att någon mådde lika jävla dåligt som en själv med samma problematik. Hon beskrev det så bra, och om än sorgligt att hon också haft det svårt, så var det lite som en bekräftelse. Det är inte bara jag som är så jävla känslig och dysfunktionell, för vi sitter i samma båt.
 
Och jag finns i denna värld men jag vet inte om jag någonsin varit en riktig del av den. 

To infinity and beyond

2016-06-19 | 02:22:35 | Kategori: Djuping | 0 kommentarer
Mängden med osvarade meddelanden ökar konstant och jag finner mig själv med undvika allt. Undviker att göra planer, undviker att behöva utsätta sig själv för obekväma situationer. Faktum är att jag undviker att lämna mitt hus överhuvudtaget, gör det endast när jag åker till bror eller måste till något annat diverse otrevligt möte. Jag har aldrig varit bra på att höra av mig, och detta är någonting som jag inte verkar förbättras på. Det tar så mycket energi att ta sig ut, vara  social och göra saker att man sällan orkar. Det är jobbigt nog att tvätta händerna 138 gånger per dag och försöka göra någonting utanför att spela. Ta ned disk, vilken ordning man ska städa i, hur länge man bör duscha. Har börjat äta adhd-medicin nu också, då detta ligger i komorbiditet med det som redan finns. Det förklarar en del, men frågan återstår om det alltid kommer vara så jävla jobbigt? Och ja, det kommer nog det. Den sorgliga sidan är att jag är rätt nöjd med att sitta hemma. Just nu finnes ingen motivation till någonting alls men vanligtvis brukar jag även skriva diverse skitberättelser utöver tiden då man inte spelar eller läser. Det är någonting tröstande med att forma en annan värld, att få fly denna och vara med om saker som aldrig skulle kunna ske. Att säga att man vill bli författare påminner om en 5-åring som säger att den "skall bli sångare!"; totalt jävla kört. Jag vill inte bli någonting. Kanske luft, sväva iväg, vara evig men ändå tom. Man skriver för att man vill. Jag är inte bra på att tala, jag har alltid hållit mig till ord och bilder. Aldrig varit bra på att måla, men foto är simpelt; en enkel konstform. Precis som skriva är.
Ska köpa en BJD och den kostar ungefärligt som min kamera vid dess inköp... :(

Bortom allt finns våran himmelstrand

2015-05-19 | 03:22:41 | Kategori: Djuping | 0 kommentarer
Det var längesedan jag gjorde ett inlägg här. Har väl inte känt att jag har haft särskilt med tid för det. Ett tag var saker bra. Spelade mycket, fann nya vänner i det och såg på film. ...etc
 
Jag önskar jag kunde nöja mig med det. Jag önskar jag inte blev ledsen och vill ta mitt liv för allting. Jag känner mig bara ensam. Men jag vill samtidigt vara ensam som jag inte vill det. Jag känner ett hat för mänskligheten som bara växer sig starkare. Det sker ännu incidenter som bevisar ännu mer att alla är svin. Även folk man tycker om. Jag älskar vissa, men det duger inte. Jag hatar mig själv. Om jag bara fann peppen att gå ned i vikt, känna mig bättre om mig själv och inte känna att jag behöver andra för det... Det känns bara jobbigt, eftersom det är samma sak som sker varje gång. Jag förstår ingenting. Jag borde sluta hoppas. Jag är inte värd att tyckas om, eftersom alla går efter utseende och jag är ful som fan. fan alltså. Hur kunde jag vara så JÄVLA naiv och dum?
 
Jag känner för mycket. Jag tänker för mycket. Jag säger för lite av det dock, stänger allt inne i ett stort svart rum. Jag bryr mig mer än jag vill erkänna. För jag vill inte bry mig såhär mycket, jag vill inte att någon ska kunna få mig att känna mig bra respektive sämst så himla lätt. Mestadels sämst dock då positiva känslor lätt slås bort. De är illusioner, inbillade. Jag vill bara slå in mitt huvud och få bort lite känslor. Det är tröttsamt efter ett tag att alltid känna massa jävla skit och aldrig få någonting tillbaka. Det är som att springa i en ändlös korridor, varje dörr försöker lura en att gå in där men man vågar ändå inte, för någonstans bakom varje dörr finns ett mörker. Därför vågar man inte gå någonstans, är det verkligen värt risken?
 
Jag vet inte ens om jag borde försöka eller bara skit i allt vid det här laget. Bara massa lidande hela jävla tiden. KAN INTE ENS GÖRA EN DESIGN SOM INTE SUGER HÄR WOW.

...

2015-01-03 | 01:52:38 | Kategori: Djuping | 0 kommentarer

Jag hatar dig för att jag älskar dig

2014-10-21 | 03:24:15 | Kategori: Djuping | 0 kommentarer
Jag hatar dig. Jag hatar att du kan få mig känna mig så liten, obetydlig och ointressant. Jag hatar hur din värld inte påverkas av min men tvärtom. Jag hatar hur ni alla bytte håll helt plötsligt. Jag hatar hur alla tycker om honom så jävla mycket helt plötsligt. Jag hatar hur ingen störs utav min frånvaro. Jag hatar att ingen tar mig på allvar eller lyssnar på vad jag egentligen säger. Jag hatar allt. Jag är så jävla bitter på mänskligheten och världen. Jag är en lika dålig del av skiten. Spelvärlden är ett sexistiskt jävla hål, där folk hellre kommenterar en kvinnlig karaktärs röv än själva spelet. Män är utseendesfixerade svin som skulle knulla en mask om den hade tuttar och inte var tjock. Kvinnor hatar varandra istället för hjälpa varandra. Jag säger inte att dessa är sanningar, jag säger bara att nyligen skedda händelser har fått mig att känna såhär, baserat på min miljö. Förstå min jävla bitterhet när jag skriver sådän här jävla skit? Jag som advokerar könsneutralitet hela tiden. Men jag är jämställd, jag hatar alla lika mycket. Jag hatar er som skrattar, jag hatar er som umgås, jag hatar er som har ork för träffa/ha vänner, jag hatar er med ambitioner, jag hatar er med talang, men mest av allt så hatar jag fan dig som får mig skriva sådan här jävla skit. åt helvete med mig. 

Gråtoner

2014-08-31 | 14:33:24 | Kategori: Djuping | 0 kommentarer
Det som brukade vara simpelt blir alltid så komplicerat. Först var ingenting så seriöst och nu kommer inga överens längre. Jag kan känna hur min samtid faller samman runt omkring. Det eviga tomrummet på insidan som aldrig någonsin försvinner. Jag kvävs av mina egna händer.
 
Det finns ingen man bryr sig så mycket om som man inte blir så sårad av. Fan alltså. Jag kan inte göra det här.

...

2014-06-05 | 19:55:00 | Kategori: Djuping | 0 kommentarer

“I’m afraid you’re done with me.”

2014-05-23 | 20:35:33 | Kategori: Djuping | 0 kommentarer
Jag kommer aldrig förstå mig på sommaren. Vad det är folk ser i värmen. Men jag kommer nog aldrig riktig förstå mig på människor heller. Känns som någon stuckit en gaffel i mitt bröst och vridit om. Var är vi nu? Försöker hålla modet uppe och skaka av mig det men det går inte. Allting är så meningslöst, är det verkligen acceptabelt för en människa att ha en sådan inverkan? NEJ. fittliv.

...

2014-05-08 | 23:29:24 | Kategori: Djuping | 0 kommentarer

Tell me life isn't that hard

2014-02-10 | 00:06:40 | Kategori: Djuping | 0 kommentarer
Har varit på Ikea och inhandlat ett nytt skrivbord. I all meningslösthet fyller jag mitt liv med materialistiska prylar. “You are not your job, you're not how much money you have in the bank. You are not the car you drive. You're not the contents of your wallet. You are not your fucking khakis. You are all singing, all dancing crap of the world.” Kollar på Fight Club och kan relatera. Väntar på att jag ska bli helt knäpp och få en egen Tyler Durden. Så jävla mycket ångest. Ber om ursäkt att det tjatas om. Men jag känner mig så ensam. Så jävla ensam. Fastän jag inte är det. Paranoid och tror att alla hatar mig hela tiden. Oro. så jävla trött på skiten. Såhär in på midnatt lyssnar jag på sorgliga kärlekslåtar av Lana del Rey och glor e-sport. wow.

I felt like sleeping for five years but they wouldn’t let me.

2013-11-04 | 21:37:37 | Kategori: Djuping | 0 kommentarer
Som om jag inte redan visste att jag är sämst, äckligast och fulast. Som om jag inte redan visste att allt är tomma ord och ingenting har någon jävla mening. Jag har relativt gett upp om att inte skriva annat än gnälligt jävla nonsens på den här idiotiska bloggen.

Jag vet inte vad jag ska göra av mig själv

2013-10-11 | 20:54:00 | Kategori: Djuping | 0 kommentarer
Ont i magen, hjärtat känns som det slår ständigt 1000 slag per minut och varje sekund överanalyseras. För första gången är det inte forcerat, men ibland måste man maskera det ändå. När det gör sig påmind framför andra, då man bara vill sjunka iväg. Så innerligt rädd att de ser en på samma ynkliga patetiska sätt som man ser och hatar sig själv på. Hösten är vackrast, men ändå drar den med sig en obehaglig nostalgi. Oranga lampor, tysta gator, kyla, sur ved och ensamhet. Trots det så saknar jag kvällspromenaderna genom denna bortglömda håla, där jag tappade en tand, där vi kom på Förorts Liv första gången, blev vettskrämd av ett rådjur, såg inbillade chupacabras, hörde kossor i skogen och där lamporna ibland alla dog. Men jag är trött, som resten av folket i detta avlånga land. Trött, men feg.

Konstant rädd för allt

2013-09-29 | 20:44:34 | Kategori: Djuping | 0 kommentarer
Idag har jag spelat relativt mycket Borderlands. Första spelet med alla DLC då. FPS-spel är sååå mycket lättare och roligare på PC faktiskt. Jag förstår mig inte på dem som är bra på att sikta på konsoler, jag är totalt värdelös efter all denna tid. Mitt arkiv på den här anusbloggen gör mig uppkastningsfärdig. Finns så många ord som egentligen inte är mina utan endast yttrades på grund av futila försök att passa in. Tur så gav jag upp om det efter en tid. Förra veckan var rörig. Det var massa möten, ord som formades i min mun fastän hjärnan sade emot och hopplösa tankar. Hur fan gör man det här med livet? Hur fan gör man det här med relationer? "Du är jätteomtyckt här." Vilket nonsens. Jag kan bara inte tro på det även om jag skulle vilja. "Jag tror att vissa kan se din sorg bakom leendet och vill därför hjälpa dig." Det var fint sagt, men jag tror inte att det är så mycket god vilja som eget samvete som spelar in. Annars skulle man inte vilja hjälpa m i g. Usch. Jag hatar mig själv så jävla mycket. Förstår inte hur någon orkar se mitt fula ansikte, höra min äckliga röst eller se mig överhuvudtaget. Och hjälpe mig, jag är rädd. Jag vet att allt kommer till ett slut. Till och med till saker som aldrig kommer få sin början...

Hundratusentals åsikter som ingen lyssnar på

2013-09-17 | 21:29:22 | Kategori: Djuping | 0 kommentarer
Senaste tiden har jag köpt ett nytt underbart objektiv, ätit som den feta jävla kossan jag är (håll käften era smala jävla as), lyssnat på Kent alldeles för mycket, pendlat mellan glad till miserabel, insett att jag har segaste reaktionsförmågan när det gäller kortspel, insett att jag borde ta mitt liv och ingen skulle sakna mig oooch köpt GTA V såklart. Imorgon ska jag på ett möte rörande sysselsättningshelvete och jag har ingen jävla lust alls. Jag är dålig på allt och vill inte göra någonting förutom att föruttna kanske. HAR DU TIPS PÅ EN SÅDANT JOBB VA. helvetesjäövlakfinntnanal jag är alldeles för deppig och negativ för sådant här skit.

How sadly the bird in his cage

2013-08-29 | 11:57:46 | Kategori: Djuping | 1 kommentarer
Igår var internets dött men jag spelade Saints Row. Det var roligt. Att spela är något av det enda som kan få en att inte känna sig horribel för en liten stund. De två senaste veckorna har varit värre än på länge. Det känns som att jag är den enda här som har svårigheter, vilket inte stämmer, men det känns så. "Så, vad vill du göra sen då?" Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Just nu vill jag ingenting, bara sitta och glo och spela eller dö lite. Jag känner mig inte förstådd heller, det är ingen som lägger upp saker individuellt och frågar hur man vill göra saker. Så nu är jag en tönt och bloggar och lyssnar på Kent i ett hörn. ggggrhhlhl. .8
 

“From my rotting body, flowers shall grow and I am in them, and that is eternity.”

2013-08-07 | 22:50:57 | Kategori: Djuping | 0 kommentarer
Jag har tänkt på att jag vill börja rida igen till och från under vad, senaste året? Även om de är stora och jag har glömt bort allt. Men sedan minns jag att det bara är en flyktig tanke att tro att jag kan åstadkomma eller lära mig någonting alls... Ska väl spela Fallout 3 uuuuhu.

You'll never know anything at all

2013-08-06 | 01:14:48 | Kategori: Djuping | 1 kommentarer
Jag är så trött på att höra om träning och äta nyttigt i överflöd. Jag är så trött på att se dokumentationer om hur sociala och kapabla folk är. Jag är så trött på att folk förändras och jag hänger inte med. Jag är så trött på att ha ständig ångest över allt och ingenting. Jag är så trött på att inte våga resa. Jag är så trött på alla tvång inuti ens huvud. Jag är så trött på att tänka på kalorier. Jag är så trött på att aldrig säga vad jag egentligen vill säga. Jag är så trött på att aldrig kunna avsluta saker. Jag är så trött på att vara korkad och dålig på allt. Jag är så trött på att aldrig orka/vilja någonting när det väl gäller. Jag är så trött på att vara fet. Jag är så jävla trött på allt.

Alla är svin

2013-06-29 | 23:46:10 | Kategori: Djuping | 0 kommentarer
jävla avskum överallt.

Att inte vara som de andra

2013-06-06 | 21:08:35 | Kategori: Djuping | 1 kommentarer
För mycket ångest
För mycket stress
För mycket tvång
Orkar inte tänka rakt.
Bra läsning. Instämmande. Hoppades det skulle förklara någonting.

"Flickor får diagnosen Aspergers syndrom flera år senare än pojkar. Deras mammor har ofta tidigt varit medvetna om sina flickors svårigheter och sökt hjälp utan att få gehör. Det är till exempel vanligt att flickor med Aspergers syndrom tidigt har sömnstörningar, speciella matvanor och matkrav. Flickor med Aspergers syndrom beskrivs ibland som pojkflickor.


När flickorna söker hjälp är det ofta för annat än de primära svårigheter som utmärker Aspergers syndrom. De söker i stället för till exempel depression, accelererande skolproblem eller relationsproblem i familjen. Dessa problem kan delvis ses som konsekvenser av att flickorna inte fått rätt stöd och hjälp. I mellan- och högstadiet är det vanligt att flickorna helt eller delvis uteblir från skolan.

Ett skäl till att det är svårare att urskilja flickors problematik vid Aspergers syndrom kan vara att de kriterier som används vid diagnostik är utformade för att beskriva pojkars svårigheter. Ett annat kan vara att flickorna under lågstadietiden ofta blir omhändertagna av snälla flickkompisar som fungerar som hjälpjag.

Det verkar också som att flickor med Aspergers syndrom har bättre förmåga än pojkar att imitera andras beteende. De lär sig att spela sociala roller så att de ter sig mer socialt kompetenta än de i verkligheten är.

Ytterligare ett problem vid diagnostisering är att flickornas beteende kan vara olika i skolan respektive i hemmet. De klarar med ansträngning att hålla ihop sig i skolan och blir mycket trötta. När de kommer hem är förmågan att ta motgångar låg, vilket kan leda till utbrott. De ger sig ibland på andra familjemedlemmar fysiskt, ett beteende som annars är ganska ovanligt för flickor.

Många flickor med Aspergers syndrom beskrivs som extremt kravundvikande och kan försöka komma ur situationen genom att prata om annat. Att klaga över olika mindre krämpor kan också vara ett sätt att slippa krav. Svårigheter med att välja och fatta beslut är också vanligt. Detta kan leda till att man blir handlingsförlamad i ganska enkla vardagliga situationer, som till exempel att komma i väg till skolan, för att man inte kan välja vad man ska ta på sig.


De flesta flickor med Aspergers syndrom har specialintressen precis som pojkar med Aspergers syndrom, även om flickornas intressen inte behöver vara lika uttalade. Inriktningen på intressena kan också vara mindre udda och mer flickaktiga till exempel djur, hästar, folkgruppers kulturer, "såpoperor" eller seriefigurer.

Personer med Aspergers syndrom har ofta en ojämn utveckling. Många ligger begåvningsmässigt bra till medan den känslomässiga mognaden tar längre tid. Förmågan att klara vardagliga aktiviteter är i allmänhet nedsatt. Det kan gälla bordsskick, personlig hygien, att passa tider, orientera sig lokalmässigt eller ta personligt ansvar på en nivå som är rimlig för åldern.

Många flickor med Aspergers syndrom har tilläggssvårigheter. Depression är mycket vanligt och många har adhd. De kan ha svårt med impulskontroll, att koncentrera sig och ha en allt för hög eller låg aktivitetsnivå. Somliga flickor med Aspergers syndrom pratar enbart i vissa miljöer eller sammanhang och/eller bara med utvalda personer. Ibland får de diagnosen selektiv mutism, vilket kan göra att deras autistiska svårigheter ej uppmärksammas. En del flickor har så stora problem med mat och ätande att deras beteende kan kallas anorektiskt. Det är mycket vanligt med störd dygnsrytm och sömnsvårigheter, framförallt i tonåren. Att man plågas av tvångsbeteenden och tvångstankar är vanligt. Dessa kan till exempel ta sig uttryck i ett behov av att ständigt börja om från början eller överdriven oro för smitta eller sjukdom."

Nu blir det som en liten ful memoarbok, men personligen stämmer särskilt den tjocka texten in på mig, och mycket av det andra. Under hela mellanstadiet var jag knappt i skolan alls. Trött och missförstådd. Vissa ämnen MVG, andra svaga G. Ville inte börja högstadiet, vi skulle ju faktiskt byta byggnad då. Högstadietiden var full utav ångest, horribel jävla ångest. Jag kan inte ens förklara hur kasst det kändes innan gymnasiet. Ville inte börja. Började på en annan skola och var bitter för stället sög, men kom in på en reservplats på mitt första hands val. Skolans miljö var definitivt bättre, men det var ändå jobbigt. Så mycket nya intryck på en gång, kändes som att jag skulle kollapsa ett flertal gånger av bara det. Undrade varför inte alla kände så? Stor klass, mycket folk, rörigt och högljutt. När jag går i skolan måste jag använda helgen och "ta en paus". Återhämta mig ifrån den totala utmattningen man får efter varit social. Jag trodde detta var ett vanligt fenomen, men jag hade fel. Innan visste jag inte heller varför jag blev så mentalt utmattad och bara ville vara ensam. Det betyder inte att jag inte vill umgås, bara att jag inte klarar av det lika mycket. Samhällsprogrammet kändes fel ifrån första stund, allting var bara teori teori teori. Tolka, jämför, tolka, jämför. Allt det där som synes omöjligt i mitt huvud. Men i tvåan tog jag tag i min instinkt och sökte om att få börja om i estetklassen. Det var ett av mina bättre beslut. Vi var en hälften så stor klass, jag kunde redan salar och miljöer, det innehöll med praktiskt arbete och det var mer struktur. Jag har aldrig gått i en så bra klass som ES10 ♥. Även om jag nu försökte ta tag i skolan mer än tidigare så lyckades jag inte. Motivationen dog snart ut, då man aldrig kom hela vägen fram. Tolka, analysera, jämföra. Dra åt helvete. Ilskan radas upp inom en när man ställs framför saker man är okapabel att slutföra. Alla andra viftade med deras MVGn, och någonstans därinne fann sig frustrationen över att inte nå upp dit själv. Alltid samma jävla visa som varenda lärare jag någonsin haft sagt - OJÄMN. ANALYSERA MER. JÄMFÖR MER. DISKUTERA. VAR MUNTLIGT DELAKTIG MER. fgntrht5h aldrig duger det man gör. JAG GJORDE JU MITT BÄSTA JÄVLA SHHDBHWQBD. Ojämnheten syns ju ännu tydligare i betygen, som ofta blev MVG utan ansträngning i språk medan historia och samhälle knappt blev godkända alls. Åh vad detta är osammanhängande. Vet inte ens vad jag vill ha sagt, jag vill bara få ur mig lite skit. Jag vet att folk skämtar när de säger det, men inga pengar i hela världen är värt detta. Jag fortsätter denna text vid ett senare tillfälle i ett separat inlägg...

Spelar inte längre någon roll, jag orkar inte slåss, det är bortom min kontroll. Du lämnade mig ensam och självklart blev jag rädd

2013-05-27 | 22:16:00 | Kategori: Djuping | 0 kommentarer
Det är som en alldeles för bra dröm, som växer sig distant i horisonten. Du förtjänar ingenting bra och ingen tycker om dig. Du trycker i dig mat för du är tjock och misslyckad, och du håller inne alla agressioner. Du är för misslyckad för att våga dö, men för misslyckad för att våga leva. Allting är meningslöst, allting gör ont.
Förlåt att jag är en idiot. Förlåt att jag är en dålig dotter. Förlåt för att jag aldrig blir bättre. Förlåt för att jag är värdelös på allt. Förlåt för att jag är ful och självisk. Förlåt för att jag är ensam och innanför min egen mur. Förlåt för att någon överhuvudtaget känner vid mig och mitt moln av misslyck. Förlåt för att jag finns.
Tidigare inl‰gg