(Oh I'm so) Alone

Jag vet inte vad jag ska göra med framtiden. Alla frågar och föreslår, men det skapar bara ännu mera tumult på insidan. Som att de blir besvikna att man inte har ett mer rättfärdigt svar, att man inte drar nytta av deras föreslag. Men jag är så rädd. Det finns bara få bra saker att reflektera över gällande det förflutna, så varför skulle framtiden ha något bättre?



Vi har väntat här i regnet på någonting som inte händer, och som aldrig kommer att hända




I can't

Kommer aldrig förstå det där med självporträtt - varför skulle man vilja åka och ställa upp sin kamera för att fotografera sig själv? Det är ju vedervärdigt, illa nog med att se ens tryne i spegeln när man borstar håret. Nu ska jag installera klart S.T.A.L.K.E.R trilogin på min dator, samt det nya Banished! En kille som hållt på ensam i typ två år (eller mer?) med att göra det så alla borde köpa det på Steam!
 



space.

“there is a place in the heart that
will never be filled

a space

and even during the
best moments
and
the greatest times
times

we will know it

we will know it
more than
ever

there is a place in the heart that
will never be filled
and

we will wait
and
wait

in that space.”
― Charles Bukowski



Tell me life isn't that hard

Har varit på Ikea och inhandlat ett nytt skrivbord. I all meningslösthet fyller jag mitt liv med materialistiska prylar. “You are not your job, you're not how much money you have in the bank. You are not the car you drive. You're not the contents of your wallet. You are not your fucking khakis. You are all singing, all dancing crap of the world.” Kollar på Fight Club och kan relatera. Väntar på att jag ska bli helt knäpp och få en egen Tyler Durden. Så jävla mycket ångest. Ber om ursäkt att det tjatas om. Men jag känner mig så ensam. Så jävla ensam. Fastän jag inte är det. Paranoid och tror att alla hatar mig hela tiden. Oro. så jävla trött på skiten. Såhär in på midnatt lyssnar jag på sorgliga kärlekslåtar av Lana del Rey och glor e-sport. wow.



No one is ever ever going to want me

Fy fan ångesten. Känns som att någon stampar på mitt bröst, vrider sina händer och kväver mina lungor. Som att man kippar efter luft men sjunkare djupare, som att bröstkorgen sluts och trycks samman och allting spricker. Distraherar mig tillfälligt med spel men snart kommer ångesten, ensamheten och självhatet tillbaks och eftersom man vet om hur äcklig man är vet man att alla andra också vet. Det är försent och jag tror inte jag klarar av det här



Never feels more alone, when you're in a crowded room dnd bang your head to a wall. You feel nothing, nothing at all.

Min dator har varit på inlämning så har inte riktigt haft ork att skriva någonting här bara för det. Lyssnar äntligen på lite DEATHGAZE igen nu när den är tillbaka, men denna upplevelse har fått mig att inse att jag måste köpa ett nytt skrivbord... Får sjukligt ont av att sitta här... Ska kolla på Skins eller något för orkar inte tänka/se/leva.
 
 



Allt för och va' med dig, kan aldrig dra en gräns. Jag har tappat greppet, vet inte in och ut

Jag finner varje tillfälle jag kan att ifrågasätta eftersom jag inte förstår hur någon skulle vilja/orka vara med mig. Tar småsaker som bekräftelse på mina onda aningar att jag är värdelös och dryg. Raubtier - Dobermann. Den som ändå fick den låten till en, finaste texten någonsin. Inget clichéskit. Min dator är inlämnad för lagning vilket är relativt segt för jag saknar min musik och sådant, men just nu får jag sitta nere vid mina marsvin vilket är helt okey det med. Dem är så himla bäst. Om man är ledsen kan man gå till dem och gosa så känns allting mindre horribelt.