Still waiting for someone to come wake me up




Göteborg

Igår på förmiddagen tog vi tåget emot Göteborg. Någon hoppade framför ett tåg precis innan vårat så vi blev fast och fördröjda cirka 3 timmar. Som om det inte vore nog att tågresan är cirka 4 timmar ifrån början... Så går det första gången man åker iväg på länge. Idag har vi kollat på djur, arkitektur och konst. Druckit kaffe i solen och vandrat längs blommande alléer. Blir Nordstan och middag på Pasta Prego senare. 



I would die for you, my love

♪ go on take everything, take everything, I want you to



Sunshowers




Gamla bilder

Jag må alltid ha varit ful (det är en talang vissa av oss föds med helt enkelt) men jag saknar ändå mitt hår här. Vet inte hur jag fick till varken frisyren eller färgen dock trots att jag gjorde båda själv... Sitter och kollar på gamla bilder och reminiscerar i takt till deppig musik. Jag förstår inte hur man ska orka.
Man ska hålla reda på tider, ringa folk, duscha, diska, städa, jobba, plugga, dö av alla intryck, vara jävligt ensam, röra på sig, hantera dystra kvällar, ta det lugnt, spela, borsta håret, sminka sig, gå ned i vikt, bädda sängen, organisera, köpa meningslösa ting, tänka på vad fan man ska laga för mat som man egentligen inte förtjänar, gråta, skratta, planera, tänka på om andra mår bra, vara rädd att släppa in folk, isolation, tro att alla hatar en, vara fascinerad av sorgligt skit för vad ska man annars relatera till, undvika frågor om giftermål och barn för det vill man ej, känna att man är konstant slut i huvudet och hur jävla mycket skit finns det inte. Allting är jobbigt. Hur fan klarar folk det. Jag blir aldrig bättre. Åren bara går och tiden försvinner. Jag vill inte växa upp. Sådana krav, får panik. 
 
Tanken att det man inte har är det enda som kan rädda en är en inbillad illusion, för att man vill kunna tänka på en lösning, på ett svar. Men det är aldrig så lätt. Ingenting hänger endast på en annan människa. Klockan är snart halv tre, jag är äcklig och behöver en dusch, klippa håret och karva bort mitt ansikte för det känns så äckligt. 



You make me want to die, I'll never be good enough




The staircase

"There are no trees in the abyss. They can not grow in this constant darkness. The forest once filled with birds, blooming flowers and fields of green soft grass, now resembles more a pit of tar. I figured the forest to be the entry, from where we all came down here. In a way it is symbolizing youth and the innocence of being a child still, I guess. But the path leads on downward, spiraling down into the ground. Not all people reach this place, the deep core of absolute nothingness. I envy them. I envy those that were here and found a way up too. I tried removing my own heart once. But no matter how much you want to do it, your body will still find ways to try and stop you. I thought that without a heart – what could then hurt me? Without a heart, the abyss could not keep its grip on me. I’m so lonely. So lonely I could die. I don’t want to meet people though. All they do is make you care and make you go insane. They ruin you, more than anything. In the abyss we are all just hollow ugly pieces of shit anyhow. Some are actually good people, undeserving, but then there are those like me. Those born to walk the staircase down here and never leave. I’m not good with talking about feelings, I never were. That’s how words became my true solace. A blank paper will listen, and it surely will not abandon you or break your heart."



Without you what does my life amount to?

And left a bleeding part of me
Empty and bothered, watching the water
Quiet in the corner, numb and falling through
Without you what does my life amount to?



Vi är inte såna som i slutet får varann

Bara en liten gnista, bara ett ord kan sätta eld på en hel skog. Vet inte vad jag ska göra av mig själv, känner mig vilse och disträ, hur töntigt det än låter. Aja ska väl se på Superweek och känna mig ensam. Kanske i sällskap av lite kaffe eller något.
 
Vinner massa normals - kör ranked = förlorar såklart... :(