The unseen blade is the deadliest

En viss tid av frånvaro har ännu en gång passerat. Jag har varit så dålig socialt, jag är ledsen, jag ska ta tag i allting! Så mycket skit hela tiden... Jag menar verkligheten är så förvirrande och jobbig, inte konstigt man sitter och blir fet framför spel. Men det är inte det som har hänt. Men skitsamma. Jag har ingenting vettigt att säga förutom att säga det är ditt fel denna gång. Idag lyssnar jag bara på Malice Mizer, klassiska tider.



---




Each man's hell is in a different place: mine is just up and behind my ruined face.

Du vet att ingenting kan lösa det här. Någonsin.



"I drown in the sadness of your eyes"

Hur levde jag innan DEPRESSIVE BLACK METAL!?



Dreamfall Chapters

Jag har väntat i åtta år på uppföljaren till Dreamfall, och jag är en jävla tönt och fick rysningar vid första scenen. Så många minnen. The Longest Journey kom ut ännu tidigare och var den första i serien, och nu är vi äntligen här. Dreamfall Chapters kommer släppas i episoder, men jag har redan köpt alla, men bara första har släppts. Jag har alltid älskat den här serien, ett av de absolut bästa spelen. Jag förväntade mig att första episoden skulle vara kortare än den var, men det var trevligt att det i alla fall tog en 4 timmar spela igenom. Så nostalgiskt se alla igen men så bra. ;_; Nu får man göra val som tydligen har konsekvenser, gjorde en del tvivelaktiga beslut, meenmen.



Fantastisk låt och ful ny design...




To lay like old ashes

Försöker göra en ny design, men var så längesedan att jag bara blir frustrerad och inte får det som jag vill. Har dock fixat några andra designuppdrag, om man kan kalla de så. Fått någonting gjort åtminstone... Just nu har jag dock köpt alla Dreamfall Chapters, då första episoden kom igår. Ska även spela The Walking Dead säsong 2, som jag ännu inte gjort. Fuck League of Legends, jag orkar inte med det just nu och ranked är tråkigt när ingen vill spela med en... förutom merlinxxxx som bara är inloggad 2 på nätterna... Det går bara dåligt ändå som allt annat... Är lite sugen på att köpa The Evil Within, även om jag vet att jag kommer bli frustrerad som fan precis som jag blir när jag spelar Resident Evil... men vad spelar det för roll. De lämnar en inte i alla fall...
Jag längtar sjukt till Uncharted 4, för Nathan Drake är som min vän. Bästa tv-spels karaktären någonsin, och uppvuxen med Indiana Jones som förebild passar allt av spelet mig. Massa smörja om spel, men det är skönt att tänka på alla möjliga alternativa världar man hellre besöker än sin egen...



Jag hatar dig för att jag älskar dig

Jag hatar dig. Jag hatar att du kan få mig känna mig så liten, obetydlig och ointressant. Jag hatar hur din värld inte påverkas av min men tvärtom. Jag hatar hur ni alla bytte håll helt plötsligt. Jag hatar hur alla tycker om honom så jävla mycket helt plötsligt. Jag hatar hur ingen störs utav min frånvaro. Jag hatar att ingen tar mig på allvar eller lyssnar på vad jag egentligen säger. Jag hatar allt. Jag är så jävla bitter på mänskligheten och världen. Jag är en lika dålig del av skiten. Spelvärlden är ett sexistiskt jävla hål, där folk hellre kommenterar en kvinnlig karaktärs röv än själva spelet. Män är utseendesfixerade svin som skulle knulla en mask om den hade tuttar och inte var tjock. Kvinnor hatar varandra istället för hjälpa varandra. Jag säger inte att dessa är sanningar, jag säger bara att nyligen skedda händelser har fått mig att känna såhär, baserat på min miljö. Förstå min jävla bitterhet när jag skriver sådän här jävla skit? Jag som advokerar könsneutralitet hela tiden. Men jag är jämställd, jag hatar alla lika mycket. Jag hatar er som skrattar, jag hatar er som umgås, jag hatar er som har ork för träffa/ha vänner, jag hatar er med ambitioner, jag hatar er med talang, men mest av allt så hatar jag fan dig som får mig skriva sådan här jävla skit. åt helvete med mig. 



Hypothermia - Kaffe och blod

Svensk depressive black-metal.



If you call for me, I'll run to you I'll run run run

Alla i min ålder går vidare, gör något. Flyttar hemifrån, skaffar jobb, blir sambos. Går vägen mot att växa upp. Känner mig infantil där jag står kvar på kanten av allting. Jag är rädd och förstår inte världen och människor gör en bara illa. Jag vill inte göra något och ibland orkar jag inte ens prata, men samtidigt är man så jävla ensam. Jag trodde att första gången kunde jag bedöva skiten, men det gick en kort period. Allting glider isär, delas upp och inget är helt längre. Inga vänner hänger alla ihop med varann, alla sårar alla och resten försvinner. Jag vet att jag är avskyvärt dålig på att höra av mig, jag har verkligen svårt att få det gjort. För man vet inte riktigt vad som förväntas. Men jag är en avskyvärt dålig människa och kan inte det här med livet. Då sitter man här, tre på natten och lyssnar på Lana del Rey och Kent. Skulle bara kedjeröka och skriva dålig poesi hade man varit en fin stereotyp? Men ah vad spelar någonting för roll.
Hösten är vacker och fylld av ångest. Jag minns tider som inte var lika hemska, och de få men bra stunder som de flesta inträffat på hösten. Den friska höstlukten och de ruttnande löven påminner mig alltid om det. Vi var alltid ute och gick, jag träffade er första gången och vi vandrade genom stan, vi kollade på skräckfilmer och vi cyklade gatorna. Alla totalt olika tillfällen. Ockuperar mig själv med att se om alla Saw-filmer och alla liknande filmer jag kan hitta. Jag vet inte men bara sådana filmer jag kan se utan att få lust skjuta mig i huvudet utav förtvivlan. Man behöver inte fokusera, de är lätta att se och man glömmer allting futilt för en stund.



He's got the fire and he walks with it

At last the saturation disappeared from the Earth; uncovering the darkness laying underneath all bright and alluring colours.
Not even the blossoming flowers,
the scorching fires,
the people you once thought you loved
nor
the bright morning on an early August day
will ever bring back true colour in your life.