Jag tänker fortfarande på det. Tänk om jag hade kollat ner, varit för borta i min egen värld eller bara inte märkt något? Kanske skulle jag aldrig sett dig som mer än vem som helst om det inte vore för det, men det är ändå lite långsökt. Det har hållt på alldeles för länge för att det ens skulle vara möjligt att undvika.

Snart börjar skolan. Jag vill inte tillbaks dit. Enda anledningen att jag är där är för att jag måste, och inte för min egen skull. Jag vill inte lära mig, jag orkar inte bry mig. Man kanske skulle rymma, göra som Buffy i avsnittet "Anne"? Skulle nog inte klara mig lika bra som henne. Det är säkert ett dåligt val att göra, och ett val man kommer ångra. Hmm... Sommaren är ju bara som en stort grått moln i skallen på mig.

Tänk hur många gånger jag har skrivit ordet "jag" i detta inlägg. Det tycks vara allt jag kan tala om. Det är bara för tragiskt. Ännu ett korkat ego som historien kommer missa.