Min far är så trevlig. Vi bråkade igen och då erkände han i alla fall att han skäms att synas med mig. Tack för det. Värmer verkligen att höra sånt. Då blev jag arg som fan och skrek att han säkert ville att jag skulle dö, men det hade jag ingenting emot. (haha, sämst. Det bästa jag kom på.) Han undrade vad det var med mig. Inget svar.

Nu vill jag inte prata mer om mig själv, för naturligt som det alltid är, så har man ingen större lust att leva. Själva existensen i sig är smärtsam samt dessa okontrollerbara tankar och känslan av att inte orka är det likaså.

Nu är min säng full med smutstvätt. Var hur länge sedan som helst jag bar ned det, så dags att göra det nu, för har inga rena kläder kvar. Sen ligger andra hälften av kläderna i min blåa låda som jag måste lägga in i garderoben nån gång. Men nu när min far sade att mitt rum såg fördjävligt ut så har jag ingen lust att göra det längre. Jag kan aldrig göra något han ber mig om, på grund av sätter han ber mig det på. Jag visar att jag inte tänker låta mig påverkas av hans försök till att få mitt rum se ut som nån jävla pedant typ bor därinne. För det gör det inte. Det är nånting med mig, jag kan bara inte göra nåt han säger.

Är det hat? Avsky? Vad är det?