Ända sedan sommarlovet började har det bara regnat. Igår natt låg jag och tänkte på enfaldiga saker igen. Min nacke gör så sjukt ont hela tiden så jag knappt orkar vara vaken, och jag vet inte varför. Jag har sådan huvudvärk att jag inte orkar tänka.
Faktiskt, så vill jag inte ens vara i Västerås längre.

Det finns en låt, av Kent. Järnspöken, kallas den. Min bror hatar den men jag älskar den. Den påminner mig om en viss otrevlig händelse för ett tag sedan, men det känns ändå bra att lyssna på den trots att den är så sorglig. Det är som om ensamheten vore sammafattad i en enda text.

Varför lever jag ens fortfarande, det finns folk som förtjänar livet mycket mer.
Det verkar så enkelt, vännen, men ändå är det så obegripligt svårt.