Det borde ha gjort mig stark, men jag känner mig bara mer svag. Jag försöker ändra på mig själv men misslyckas bara gång på gång. Vem försöker jag ändra mig för? Tror det mest är för mig själv. Jag önskar jag bara kunde acceptera min personlighet som den är, dessutom att andra gjorde det också.
Ja, vi alla är olika, så är det bara. En dag kanske vi hittar likasinnade, men sannorligheten är liten.

Betygen verkar ju inte spela någon roll, bara man har gått tre år i gymnasiet. Sen kan man komma in på nästan vilken folkhögskola som helst. Jag hoppas det finns en kurs någonstans som passar mig. Kanske att jag skulle kunna hitta någonting som jag verkligen brinner för och nånstans där jag äntligen kan känna mig lite mer hemma och inte lika utanför. Frågan är vart mina tre gymnasieår kommer att vara. Jag har sådan ångest inför att börja mitt andra år, nånting känns inte rätt. Min magkänsla säger mig att det inte är rätt.

Jag måste tänka. Men jag har bråttom så jag måste tänka snabbt. Men det är så svårt, jag kan inte bestämma mig och hålla fast vid det.

Det här tynger ned mig som mina axlar bar på stenar som vägde många många kilon.