Bu, tråkigt ämne. Nåväl. När jag var liten så hade jag en kompis som bodde i området. Han och jag sade vi skulle gifta oss. Troligtvis för att vi var kompisar, ville göra saker tillsammans och inte riktigt förstod vad vi snackade om. Men det räknar inte jag som kärlek, vi var aldrig kära. Bara små och korkade, haha.

När jag tänker på första gången jag verkligen var kär, var det i sjuan. Och jag blir inte kär särskilt ofta. Dock var det en populär fjortiskille som dissade mig för en populärare person, så klart, trots att han verkade gilla mig tydligen. Vi kallade honom Elvispen inofficiellt, av någon skum anledning. Det var hemskt dock, jag mådde jävligt dåligt över allt det under en lång tid. Sedan blev jag kär i en gothtjej. Och sedan en annan kille, i början av gymnasiet. Är inte stolt över något av det. Nej nej nej. Kaos. Mörker. Sorg. Dumma lista som drar upp alla dessa minnen igen. Fanns ju även Hatmaskinen. 

Nej fy faaaan, byter ämne nu. Glöm den här tråkiga skiten.