Ett leende som luras. Jag känner mig... frånvarande. Inte i det viset att jag saknar fysisk närvaro, utan jag är där, med min kropp och allt, men ändå är jag inte riktigt där. Det känns som att jag psykiskt är någon annanstans, och jag hänger därför inte riktigt med i allt som händer. Jag minns knappt någonting, så skriver allting här innan jag glömmer, just därför att jag är så frånvarande. Mitt huvud vill vara på flera ställen samtidigt, men det går inte. Dålig dag, dålig vecka. Fredag är det ledigt. Men jag är sjuk, så det gör ingen större nytta direkt, förutom att jag får vara hemma utan missa saker.

You were my little baby girl,

And I shared all your fears.

Such joy to hold you in my arms

and kiss away your tears.

But now you're gone, there's only pain

and nothing I can do.

And I don't want to live this life,

If I can't live for you.

To my beautiful baby girl.

Our love will never die...