Det finns ingen bästa sommar jag vill tillbaks till. Det finns ingen uppenbar stund dit jag vill återvända och i min trygghet stanna. Det finns ingenting jag är stolt över att jag gjort. Det finns ingenting realistiskt jag vill bli. 
Jag trodde alla var likadana. Därför dömde jag bort alla och ville vara ensam. Det värsta var att jag hade fel. Fel om allt, fel om alla. 

Ber om ursäkt för den kassa och osammanhängande uppdateringen. Känner mig rätt nere idag. Jepp, skyller på det. Det är som all ångest jämt byggs upp till en dag då det brister, sen börjar allting om igen. Igen, och igen.