Lukten av sur ved sjunker som dimman en tidig höstmorgon över den lilla förorten. Det syns inte en uns av solljus något mera, utan de orange gatlyktorna är allting som håller det eviga mörkret borta. Och nu, och för evigt, kommer dessa två faktorer alltid att höra samman. Inne i de oändliga raderna av villor och radhus försöker de alla slå undan den yttre kylan, de vill alla gömma sig in sin egna eufori. Någonstans där ute vandrar två förlorade själar, som aldrig varit något annat än förlorade och relativt misslyckade. De räds inte för kylan, de välkomnar den med öppen famn. De två mystiska varelserna vandrar i kvick takt, kikar försiktigt in i olika fönster då och då, för att se gemenskap som gått förbi dem. Under fötterna ligger den hårda kalla asfalten, som byts ut emot brutna grenar och löv emellanåt. Bara i den stora och täta skogen känns det tryggt; ty där är ju faktiskt alla vilse. Vinden hördes tydligt, rasslandes i träden och bland den sena höstens alla fallna löv.

Ibland saknar jag faktiskt den tiden då man var ute och gick här på kvällarna. Livet sög lika mycket då, men ensamheten inombords var inte lika slående. Det är inte samma sak längre, och med det, finns det absolut ingenting som håller mig kvar i den här förgätna hålan kallat Irsta längre.