En bild ifrån en tidig augusti-förmiddag.

 

Planerar fortfarande en resa... Om jag håller tankarna på det kanske jag undviker att ta livet av mig. Varit ovanligt nere dem senaste två veckorna. Hur kan man bli deprimerad när man äter anti-depp? Eller så har jag bara insett hurdan världen egentligen är... Resignationen sprider sig som ett gift i kroppen.

 

Min resa skulle bestå av att åka upp till Stockholm, ta båten till Finland, ta tåget till Ryssland som kanske tar två dagar eller så, sedan hoppa på den transsibiriska järnvägen (som jag alltid tjatar om) och åka vidare till Kina. Jag gillar Kina. Jag skulle vilja kunna kinesiska, men det är så obehagligt svårt att jag ger upp bara tanken. Jag skulle vilja kunna koreanska också, bara för att. Dock har dem fult skrivsätt. Inte lika flytande och vackert som japanska. I alla fall, efter hängt i Kina ett tag, har jag troligtvis redan haft världens resa, då jag når det absoluta målet, Japooon. Då börjar det roliga. Att spendera alla pengar på hela kontot (som inte finns än) på att åka tåg över stora delar av Japan. Skoj. Först hänga i Tokyo. Sedan min framtida hemstad Nagoya, där jag ska hälsa på min fina man, såklart. Helst en massa. Helst tränga mig på och bo i hans trädgård, men ja, vi får se hur det blir med det... Efter gjort mig bekant med Nagoya kanske jag har en bättre syn om jag vill bo där eller inte. Vill även åka till Sapporo! etc etc.

 

Sådant här tänker jag, och blir självmordsbenägen när jag inser att ingenting jag vill någonsin kommer hända och jag är för feg för att göra något åt det. Hatar mig själv.

Det finns en text av Kent, "Jag är livrädd för att leva, men jag är dödsrädd för att dö", och jag har insett att detta är en totalt akurat beskrivning av hur jag ser på livet.