Överväldigande är människans egoism, strävan efter att ha allting perfekt själv trots att andra människor står i vägen. Men vad spelar dem för roll? Som den överdrivet konflikträdda människan jag är så skulle jag aldrig säga det rakt ut dock. Det är ganska mycket jag inte skulle säga rakt ut, för mitt eget välmående är inte prioriterat. Detta betyder inte att jag är okey med det, oftast leder det till undertryckt ilska som kommer ut på diverse självskadande eller dåliga sätt. Livet känns som en enda stor tjock dimma. Vissa skyltar lyser i mörkret, andra försöker dra en åt fel håll motvilligt och vissa leder en opartiskt fram. Känslan igår, idag och imorgon är arg. Och jag är så trött på att vara arg. Jag är ingen sten man kan trampa på och skjuta fram och tillbaks som man vill. Det fungerar bara om jag styr det själv, för ja, jag tar väldigt lätt illa upp. Och jag bryr mig inte om någon inte förstår det här, det är mest menat för mig själv ändå. Spelar ingen roll om ingen läser den här texten ens. Och är det så fel att man inte vill störa andra männiksor med saker, sådan är jag och intet annat. Pratar inte om någon annan person direkt heller, så ingen behöver ta illa upp. Istället kan alla ta illa upp! Nej då.

Här är lite gamla bilder, för jag är tamejfan fulare än vanligt just nu. Vill vara smaaaaaaaaaal. Försöker verkligen. Måste ändra till ingen läsk allt + mer motion. Och mindre maaat. Usch. Bilder ifrån 2006-2009 typ.