THE DIMINISHED LONGING

The rain drops
touched my fragile skin,
like razors on silky sheets.

Decided had I,
to finish all these lives,
dreams impaired by
the longing for death.

Calm arose the storm,
brought down timber and pines.
The milk teeth chewed into my inner,
and left a permanent scar.

The sun shines
ascending on water’s surface.
"No more Death shall kill me,
No more Silence shall silence me!
But more than that,
No more Life shall I live!"

A red river
containing chunks of their hearts,
piecing themselves together,
as the stream carries them on.
It won't be long now,
as they are yet to find home.

"Omgiven av en upprepande dissonans, där alla tycks befinna sig i ett stadium av ultrarapid utanför min egna tillförslade bubbla. Konturerna av människor synes utsuddade, och väggarna kryper närmare inpå efter varje gång jag blinkar.

 Jag uppfattar rörelserna ifrån de omkring migs munnar i min ögonvrå, men allt som fångar intresset är de svävande tomma bokstäverna framför mig.

Men ack, i samma stund mina ben förmår sig att fungera igen, kommer de stora fiskekrokarna kastandes emot mig! Huden separerar, som alla människor slutligen gör, och i hålet som lämnas kvar tränger de vassa uddarna in.

De gräver sig in långt in i köttet, där de förankrar sig emot de mest vitala organen. Varje försök att dra sig loss resulterar i spillt blod och tårar. Jag är fast här.

Viskningar i luften säger att elden kommer snart,

och det finns ingenting mer romantiskt än att lova någon annan sin evighet."

-

INGEN KAN FÅ DIG.

Vilka hemligheter

vältrar sig bakom dina blå ögon?

Du sjunker under bitterhetens tunga

Ögonen har förlorat sitt fokus till tomheten

Och du tänker; att vi var ju ännu så unga

En arm, två armar, ett ben, två ben

Fem knivhugg och sedan krälar vi mot mitten

Du behöver inget av dessa något mer

Varför gråter du? Jag har ju lovat dig;

evigheten.

Din ryggrad begravd under mina fingrar;

Dansar över de vassa benen

Det går att skrika men inte att fly

För om inte jag kan få dig;

kan ingen det.

Meteorite

Why are the birds still singing?

Why is the wind still chiming?

Why does the heart of mine beat?

Don't they know?

Erase the stars, fade the seasons

I don't want to see them anymore

Taxidermy yourself while youth still prospers

Before the bottle wins the fight

Kill the laughter’s, nobody cares anymore

My friend,

Don't you know?

Opulence blinds you of the stone in the sky

And it will keep blinding you,

even when the world is burning.

The ashes will come, the rich shall perish

And all is left to see the world how it is

A dark desert without sound nor light

Don't I know?

But I do know,

that this is the end of the world.

Ärr i tiden.

Inte ens liggandes

i den gröna ängens omfamning

låter ljuset sig tränga förbi

den stegrande horisonten av mörker.

Omsluten av silkespapper,

så fragilt att rörelser krackelerar dess yta.

Som en nål i ett läkt sår,

kommer avgrunden emot mig!

Den rullar in marken under,

och den är evig.

stillheten

tystnaden

och

mörkret.

N A D J A

En bänkrad i en enformig sen Augusti dag

Axlar går ifrån bränd aska till utsträckta vingar.

Väggarna och golvet går i matchande solkigt trä

(Ingen får komma in i mitt hus.)

Lutandes mot väggen skymtas konturer utanför

Rör sig i horisonten, som svarta skepp i en storm.

Solljuset kastades emot den ensliga rutan,

och färgade världen i ett dovt grått sken.

Den enda dörren kallar ibland,

men det går inte att öppna utan att de anfaller!

(Ingen får komma in i mitt hus.)

Jag höll på att rulla ut över världens kant,

när hans hägring skymtades i himlaranden.

En främling vars detaljer jag frenetiskt granskade,

en främling vars värsta vapen var ignoransen.

Jag ville att han skulle vilja knacka på min dörr,

den dörr som hållits evigt stängd.

(Ingen får komma in i mitt hus.)

"Igår var vi fulla" berättar de och småler,

och utsidan går inte ihop med den inre likgiltigheten.

Jag är en matta, vill du torka dina skor?