Jag må alltid ha varit ful (det är en talang vissa av oss föds med helt enkelt) men jag saknar ändå mitt hår här. Vet inte hur jag fick till varken frisyren eller färgen dock trots att jag gjorde båda själv... Sitter och kollar på gamla bilder och reminiscerar i takt till deppig musik. Jag förstår inte hur man ska orka.

Man ska hålla reda på tider, ringa folk, duscha, diska, städa, jobba, plugga, dö av alla intryck, vara jävligt ensam, röra på sig, hantera dystra kvällar, ta det lugnt, spela, borsta håret, sminka sig, gå ned i vikt, bädda sängen, organisera, köpa meningslösa ting, tänka på vad fan man ska laga för mat som man egentligen inte förtjänar, gråta, skratta, planera, tänka på om andra mår bra, vara rädd att släppa in folk, isolation, tro att alla hatar en, vara fascinerad av sorgligt skit för vad ska man annars relatera till, undvika frågor om giftermål och barn för det vill man ej, känna att man är konstant slut i huvudet och hur jävla mycket skit finns det inte. Allting är jobbigt. Hur fan klarar folk det. Jag blir aldrig bättre. Åren bara går och tiden försvinner. Jag vill inte växa upp. Sådana krav, får panik. 

 

Tanken att det man inte har är det enda som kan rädda en är en inbillad illusion, för att man vill kunna tänka på en lösning, på ett svar. Men det är aldrig så lätt. Ingenting hänger endast på en annan människa. Klockan är snart halv tre, jag är äcklig och behöver en dusch, klippa håret och karva bort mitt ansikte för det känns så äckligt.