När man trodde att man inte kunde bli en mer misslyckad människa så blir man det ändå på något sätt. Det går bara åt ett håll, nedåt. Varken skrivit något eller läst några böcker. Så jävla seg och trög i huvudet, vill fan inte lämna sängen. Känslan att ingen egentligen bryr sig om man inte är där. Känslan utav meningslöshet och evig ensamhet i skelettet som värker. Känslan att inte en jävel bryr sig om vad man har att säga. Jag är tamejfan värdelös på allt jag försöker, förstår inte varför jag inte bara tar mitt liv erbjwenfekwfmler,göer. orkar fan inte. Låt mig krypa tillbaks in i mitt skal.