Alla i min ålder går vidare, gör något. Flyttar hemifrån, skaffar jobb, blir sambos. Går vägen mot att växa upp. Känner mig infantil där jag står kvar på kanten av allting. Jag är rädd och förstår inte världen och människor gör en bara illa. Jag vill inte göra något och ibland orkar jag inte ens prata, men samtidigt är man så jävla ensam. Jag trodde att första gången kunde jag bedöva skiten, men det gick en kort period. Allting glider isär, delas upp och inget är helt längre. Inga vänner hänger alla ihop med varann, alla sårar alla och resten försvinner. Jag vet att jag är avskyvärt dålig på att höra av mig, jag har verkligen svårt att få det gjort. För man vet inte riktigt vad som förväntas. Men jag är en avskyvärt dålig människa och kan inte det här med livet. Då sitter man här, tre på natten och lyssnar på Lana del Rey och Kent. Skulle bara kedjeröka och skriva dålig poesi hade man varit en fin stereotyp? Men ah vad spelar någonting för roll.