Inkluderas fastän utanför. Jag hatade högstadiet. Det enda jag inte hatade där var de två jag umgicks med. Jag hatade hur ni alla plötsligt vände era ryggar. Jag hatade alla meningslösa lektioner där ingen kunde hålla käften. Jag hatade alla dryga killar som valde mig som ett temporärt offer för deras terror (jag hoppas ni dör). Jag hatade hur ni tyckte att ni sjävla spelade roll. Jag hatade hur min gymnastiklärare hade någonting särskilt emot mig och alltid skulle bråka medan hon var överdrivet snäll mot alla populära tjejer. Jag hatade hela jävla skolan, hela högstadiet, och jag gör det fortfarande. Men det blev värre. Efter förstått att mitt dåvarande umgänge inte hade något gemensamt intresse av att söka till samma skola, så fann jag mig ensam igen. Kom till Carlforsska, och jag hatade det lika jävla mycket som högstadiet. Fyllt utav idiotiska drägg och jag hatade hur de alla tittade snett på mig. Fick plats på Rudbeck någon vecka efter (varav jag skitit i att gå förutom första dagen och andra). Jag hatade hur ingen förklarade ett skit för mig fastän jag började en vecka senare, ingen lärare som visade mig runt - ingenting. Ingen som ens hälsade på mig. Jag hatade hur jag var ensam igen. Jag hatade hur stor klass det var, hatade schemat, hatade det mesta men mest hatade jag dig. Inte från början men det blev varse med tiden. Du var aldrig min vän, inte egentligen, och du vet ingenting om mig. Jag visste allt om dig. Jag hatade hur alla lärare endast pratade om dig när de hade samtal med mig, fastän jag bara önskade att få dö. Jag hatade hur kuratorn till och med endast pratade om dig, det var som att jag inte fanns. Jag hatade hur du tog min enda tröst i min hobby att skriva och gjorde det till tvång och vrede. Jag hatade hur jag var för deprimerad och tom för att säga emot. Jag hatade hur du även trots det tog all ära fastän jag skrev nästan varenda ord. Jag hatade hur du påpekade små stavfel och tyckte det var jobbigt ändra dem, för hur fan tror du det var att skriva skiten? Jag hatade den berättelsen, det är en skam att ha medverkat i den. Jag hatade hur DU blev sur på MIG för jag fick MVG i engelska. Jag hatade hur du förstörde min hobby, det tog mig år innan jag ens ville skriva igen efter det. Jag hatade hur jag slets mellan min bror och någon som dig, och ingen frågade om jag var okey. Jag hatade att jag aldrig sade ett ord till honom på den där första musiklektionen innan jag bytte kurs, ibland undrar jag om det gjort skillnad. Jag hatade hur ni skrattade åt mina ränder i håret (som om jag inte märkte, jag märkte allt) för jag hatade dem mer än ni, och vad fan hade jag någonsin gjort er? Jag hatade era förbannade skratt som ekade i lokalerna; hur orkade ni ens le? Jag hatade hur ni pratade bakom ryggen på mig och såg på mig (låt mig vara för fan). Jag är så glad att jag bytte linje till estet och började om från början, det var nog de trevligaste få åren i mitt liv. Men jag är ändå så ledsen. Och så ensam. 

 

Jag tänker fortfarande på detta, och hatar fortfarande allt detta. Kan inte glömma, kan inte förlåta. Så mycket skit och bitterhet, det är väl inte konstigt man inte litar på någon eller har svårt för det i alla fall. Jag tror jag var 20 när jag väl fick en jävla diagnos också. 20 jävla år. Ingen hade tagit mig på allvar en enda gång. "Nej det är ingenting fel på dig!" Det ursäktar inte allt att ha en diagnos heller, folk har varit jävligt fittiga emot mig och gjort mig bitter som fan. Jag var alltid bra på att låtsas förstå sociala saker, trodde bara att det var så alla gjorde. Jag vet inte, jag är bara så sorgsen och ledsen att jag ibland inte ens vet om jag kan gå vidare. Eller om jag ens vill det... 

 

 

Fick återge sammanfattningar av mitt liv på psykos öster och det gjorde mig mest ledsen. Minns hur jag var delaktig men ändå inte riktigt var det, var alltid det där hjulet som fungerade men inte var nödvändigt för vagnen att rulla. Tror enda gången jag var delaktig socialt var i estet-klassen, men kände mig ändå... utanför? På något sätt? Är ingen annans fel heller, visste bara någonstans att något var annorlunda med mig. Visst men det tycker nog alla; var det man fick till svar. Men det kom ju från någonting, bara att det tog så lång tid för någon att ta en på allvar. Jag ville passa in, ville vara som alla andra. De som kunde umgås hela veckan i skolan, ta en fika med folk varje dag och helt enkelt bara orka livet. Det värsta med allt måste vara att känna sig så innerligt ensam och värdelös samtidigt som ens dumma hjärna inte har ork nog att vara social tillräckligt. Det kommer inte naturligt till mig och förklarar varför det alltid har gjort en så innerligt trött. Läste en bok kallat "Konsten att fejka arabiska" och även om hon har haft det märkbart värre på grund av tvångsintagningar på psyk så kände jag igen mig i det mesta. Tror precis likadant att de som är mest hög-fungerande mår sämst. Vi är mer medvetna om allt. Önskar ibland jag inte var det. Skulle nog vara mindre olycklig om jag inte var så extremt uppmärksam och medveten... 

Pratar sällan om mig själv, även om denna blogg indikerar annat (vad skulle jag annars skriva om LuL) och är sällan någon som verkligen lyssnar ändå. Inte för jag inte har förstående för det. Men antar ändå det är skönt rabbla av sig ibland. Kanske kan somna innan 4 för en gångsskull.