Utrivna sidor ur gamla dagböcker, tidningar med bortklippta ansikten och gamla fimpar täckte den solkiga heltäckningsmattan i sovrummet. Tystnaden bröts utav den plastiga gula väckarklockan, som varit en gåva i barndomens år, som gav ifrån skärande ljud i någon minut innan den hastigt stannade. Hon behövde inte väckas, hon var redan vaken. Dem tomma ögonen fokuserade på den vita gamla takfläkten. Dess vingar täckta utav ett tjockt lager damm, dess knappar som nästintill formade två ögon och lampan i mitten som såg ut som en leende mun. Ett genuint oskyldigt leende, sådana som man aldrig ser i folk längre. Det är inte det att det icke finns längre, utan bara att hon vänder ryggen till och avfärdar all godhet som en väg bli utnyttjad på. Tiden kändes evig, som om ingenting spelade roll förutom den inre växande skuggan. Den var tillbaka, starkare än någonsin, beslutsam om att dra med henne ned i fallet. De vacklande drömmarna kunde inte ens göra sig påminda längre, hon var mil därifrån. De utslitna tårkanalerna kunde inte ens förmå sig att få fram tårar längre, det var som allt i henne var kasserat, ett absolut slut. Tomhetes murar höll henne instängd med alla dessa kretsande tankar. Hur kom det sig att ord inte kunde laga det som ord åsamkat? Hon visste att dessa tankar var fulla av blasfemi och nonsens, alla mår dåligt nu för tiden, det är nästan så att man inte kan ta det på allvar. Tapeten på väggarna hade lossnat på sina ställen, hennes naglar skärt igenom den pappersliknande massan. Minnet kunde inte förmå sig varför detta skett, eller hur livet var innan allting blev så tungt. Det var ingen som misstänkte att någonting var fel, de alla trodde att det var såhär hon ville vara. Full utav självömkan, pessimism och ilska. Hur kunde hon förklara att ibland verkade hon glad när hennes energinivå plötsligt steg, fastän hon ändå ville dö? Hon förstod det inte själv. Hon förstod inte varför hon var sådan, varför hon varken ville ha framtid eller förflutet, varför hon inte ville dö, men ändå inte leva.