Har en rulle jag ska framkalla själv, det är rätt så krångligt men ändå roligt och kan vara något av de få sakerna som får mig försöka leva vidare för tillfället. Min hand är fortfarande trasig, dör halvt från insidan och är mentalt instabil som vanligt. Vet inte hur andra människor listar ut sina liv men jag vet bara att jag är rädd. Rädd och ensam, på det där sättet som aldrig slutar. Som en mörk figur sittandes på ens axel. Om jag vore frisk och mindre autistisk och adhd lidande kanske jag skulle gjort något. 

Men jag vill inte. Det är nästan läskigast. Tänk om jag aldrig ens kommer vilja igen? lol. 

 

För två dagar sedan hade denna blogg tio års-jubileum. Tio jävla år, vad fan. Om det ens finns någon person kvar eller om det ens funnits några som läst, så tack antar jag. Vet att det bara är klagande, men emellan så försökte jag. Det gjorde jag. Men tja, vi får väl se. Min vän - pessimismen.