Trots att jag gör roliga saker, ser framot emot en del och det faktumet att jag är glad emellanåt kan jag inte komma ifrån lusten att dö. Varför vill jag alltid smita undan? Är det för att slippa känna? För att slippa möta de motgångar jag vet kommer komma inom sin tid? Eller är det så simpelt att jag bara inte vill leva trots allt jag gör. Känner mig så olidligt ensam fastän jag har folk omkring mig. Jag vill bara inte släppa in dem tillräckligt långt. Troligtvis utav ren feghet, gör vad som helst för att slippa krav på mig numera. Skadad, av en föredetting.
Kanske skrattar jag för att ingen ska ana.

Jag har utslag över hela halsen. Tror inte ens det är finnar, även om det finns en viss likhet. Ont gör dem, alldeles röd på huden. Äckligt. Som om det inte räckte att ha acne, pormaskar, psoriasis, depression, fet kropp och hår samt allt annat skit. Fy fan min kropp äcklar mig. Gammal bild på det.