Öppningen.

2012-07-02 | 23:22:22 | Kategori: Djuping | 0 kommentarer
Lyssnar på massa slumpmässiga soundtrack till skräckspel och tar in inspirationen. Fumlar med en ny berättelse som jag tänkt påbörja. Idéerna tills nu har alla varit halvdana och inga jag velat fortsätta på. Den ska handla om ett hål i marken utanför Sapporo. Fick en massa finfina idéer igår natt, när jag skulle sova... Jag har ju som sagt bunkrat upp med mig den stora samlingen med Lovecraft's alla berättelser, och hoppas dem ger mig underhållande läsning men också insikt i konsten att skriva skräck. Jag vill få fram rädsla genom mina skrivna ooord. Jag är lite glad att det märks att mitt ordförråd har förbättrats dessutom. Alla äldre saker jag skrivit har synnerligen haft en stor saknad på den punkten. Så ja, jag är inte bara en korpulent gris trots allt. Ganska synd att jag fortfarande inte besitter ägo av den allra första versionen av "Förorts Liv"; alltså en berättelse om en håla som blir invarderad utav infekterade hundar, dock viktigt att påpeka, är hundarna inte zombies. Fast, om vi nu återgår till den där första versionen, har jag ett kort utdrag tidigare publicerat på denna blogg, som jag härmed replikerar:

"Så fort Carro hade kommit in i ett gammalt hus barrikerade hon dörren efter sig. Det första hon gjorde var att låsa alla dörrar, stänga alla fönster och kolla genom huset. Det var ingen där i alla fall. Hon gick till ett fönster så att hon såg ut på grannens tomt och bredvid gatan. Hon såg alla tre springa iväg och antog att läget var under kontroll. Sedan vände hon sig om och där stod minsann en människa. Carro såg att den hade illröda ögon och tänkte springa mot andra dörren men där kom en till. De kom från alla håll och de var många. Var kom de ifrån? Carro hade ju kollat stället när hon kom och hon såg ingen eller ingenting då. Så, varför var just detta hus fullt med zombies? Och varför attackerade hundarna i dagsljus? Någon eller någonting ville hålla dem borta från det här huset. Eller så var det en ursäkt för att låta hundarna attackera i dagsljus. Carro hade inte tid att tänka på sånt när hon var omringad av zombies. Hon måste lista ut nåt. Hon vände sig om snabbt och öppnade fönstret och kastade sig ut. Hon landade på rygg på gräsmattan utanför. Hon reste sig upp och slog igen fönstret. Hon hoppade över staketet och ut på gatan igen. Hon sprang. Men sen märkte hon att gatan var tom. Hon stannade och flåsade. Hon tittade runt sig. Ingenting. Hennes tårar föll och mascaran rann. Hennes hjärta dunkade hårt och hennes tårar riktigt brände. Hon visste inte varför hon grät men, allt kändes så meningslöst. Hon började jogga tillbaka till bistron. Just då visste Carro, att de inte skulle klara sig."

Märk att detta skrev jag när jag gick i sjuan. Vilket var en livstid sedan. Öhm, runt 2005 typ? Tror jag. Tycker fortfarande att den här hade en relativt bra grundhistoria, men den utvecklades och ett flertal tillagda idéer uppkom och gjorde allting rörigt. Dessutom skriver man inte särskilt bra när man är så ung, utan erfarenhet. Jag skriver fortfarande inte överdrivet bra, det finns mycket plats för utveckling, mest inom beskrivningar av miljöer, människor och liknande. Bara nu insåg jag att det här blev en lång text som ingen kommer orka läsa, förutom mig själv om typ två år. Då kommer jag sitta och tänka att jag var dum i huvudet 2012, precis som jag tycker jag var extremt dum i huvudet för två år sedan nu.
Trackback


RSS 2.0