Känner mig letargisk, resignerad och orkeslös såhär in emot småtimmarna. Den psykiska tröttheten gör sig påmind, ibland är det nästan som om den vandrat iväg, men den vandrar sällan långt. Böj mig, snälla, böj mig så att jag går av. Lite passande har jag dessutom varit på kyrkogården. Sådant är alltid otrevligt. Bara för att man inte vill leva, så vill man ju inte dö. Döden är skrämmande och borde inte accepteras så lättsamt som den gör. Faktiskt, det är nästan bättre att vilja dö än att inte vilja ingetdera, då har man åtminstonde ett mål, hur hemskt detta mål än är.