NO ONE IS EVER GOING TO WANT ME.

2013-04-23 | 22:22:27 | Kategori: Djuping | 1 kommentarer
Jag ber om ursäkt för att jag inte svarat på någonting den senaste månaden ungefär. Mitt huvud är ljusår ifrån, och allt jag känner är misär. Det är okey att skratta, jag är medveten om hur makabert fånigt det låter. Men det känns ännu värre, jag har ju ändå fått så mycket hjälp och ändå är jag inget bättre, som att de som försökt blir besvikna. Jag förväntade mig ingenting heller, men det märks att andra gjort det. Jag vill bara att det ska sluta göra ont. Men jag är trött på att försöka.
 
Ständiga påpekanden rörande ens utseende ifrån främlingar får en att skävla inför mötandet med dem alla ute i världen, själviska as som viskar skällsord rörande vikt, som svider allra mest. Allting är ytligt, ser du inte bra ut är du inte värd någonting. Sedan kommer samma människor som besitter dessa åsikter och förstår inte varför alla är så satans osäkra och att de borde vara nöjda med sig själv som de är. Oftast använder väldigt smala människor ett argument för att de inte vill att folk ska påpeka hur smala de är, "man går ju inte och säger till någon som är tjock att de är det". Jo det gör man. Hela jävla tiden. Jag hatar det där jävla argumentet. Som att de två ens vore jämförbara bara för att det rör vikt. Nej. Dö. Nu ska jag kedjeröka och dricka Absinthe i mitt rum. Eller inte, kanske om det här varit en gotisk novell av något slag. Därmed väntar vi alla på klimaxet i historien. Vändningen. Som ligger vilandes och aldrig vaknar. Bara sjukdomar och död. Nog med denna eufemism och självömkan, nu skall jag gå över till att stirra in i väggen och lyssna på Giles Corey. Under denna psuedonym gjorde Dan Barrett ett fantastiskt album, som han gjorde efter försökt ta livet av sig, för att bestämma om livet var värt att leva. Igenkännigshetsfaktorn på texterna är hööög.
 
Sista delen av låten får gärna fortsätta för alltiiiiid
Kommentarer
Postat av: Leila

När jag var liten var jag mullig/tjock och fick alltid höra det. Det kändes liksom som att jag ansågs bjuda på det ?? av någon konstig anledning, som att det gör inget att påpeka att hon är överviktig, för det har man rätt att skratta åt och folk som alltid varit smala fattar inte hur kränkande det är. Man känenr sig extra ful och mindre värd. Till slut kom jag till en punkt där jag automatiskt visste om att jag är ful, så varför skulle jag bry mig om hur jag ser ut över huvudtaget? Jag sket totalt i vad jag klädde mig i och hur jag såg ut för jag visste ju att jag ändå inte var av samma värde som de andra som var söta och det lever kvar i mig, trots att jag växte ifrån min övervikt och idag istället får höra: gud vad smal du är, pinne! -.-' folk blir fan aldrig nöjda. saken är bara den att trots att jag nu blivit smal är jag ändå inte nöjd, för folk omkring mig är inte nöjda :P (gud vad sjukt det låter XD) och allt sitter inte i vikten, jag gillar fortfarande inte hur jag ser ut, jag kan ju inte banta mitt ansikte snyggt XD Men folk som orkar lägga tid på att poängtera vilken vikt man har (eller om man är snygg eller ful...vilket btw alla dumbasses är en smak fråga Ò__´-) är ju bara dumma i huvudet. Så jävla korkade som inte har viktigare saker att tänka på än om en helt främmande person på gatan är överviktig-.-''

Svar: Åh känner alltid igen mig i det du skriver haha ♥ Men precis, det känns så onödigt. Jag brukar alltid tänka att det finns orsaker för saker! Jag vet om att jag är ful och tjock, ändå känner folk att de måste påpeka det, det är så drygt. Vissa dagar orkar man inte. (Dessutom är jag inte ens överdrivet överviktig O_O) Men man ska få väga vadsomhelst utan att folk ska säga det till en nästan haha
Saran

2013-04-24 @ 13:42:28
URL: http://silkhime.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihÂg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback


RSS 2.0