Idag har jag spelat relativt mycket Borderlands. Första spelet med alla DLC då. FPS-spel är sååå mycket lättare och roligare på PC faktiskt. Jag förstår mig inte på dem som är bra på att sikta på konsoler, jag är totalt värdelös efter all denna tid. Mitt arkiv på den här anusbloggen gör mig uppkastningsfärdig. Finns så många ord som egentligen inte är mina utan endast yttrades på grund av futila försök att passa in. Tur så gav jag upp om det efter en tid. Förra veckan var rörig. Det var massa möten, ord som formades i min mun fastän hjärnan sade emot och hopplösa tankar. Hur fan gör man det här med livet? Hur fan gör man det här med relationer? "Du är jätteomtyckt här." Vilket nonsens. Jag kan bara inte tro på det även om jag skulle vilja. "Jag tror att vissa kan se din sorg bakom leendet och vill därför hjälpa dig." Det var fint sagt, men jag tror inte att det är så mycket god vilja som eget samvete som spelar in. Annars skulle man inte vilja hjälpa m i g. Usch. Jag hatar mig själv så jävla mycket. Förstår inte hur någon orkar se mitt fula ansikte, höra min äckliga röst eller se mig överhuvudtaget. Och hjälpe mig, jag är rädd. Jag vet att allt kommer till ett slut. Till och med till saker som aldrig kommer få sin början...