Mängden med osvarade meddelanden ökar konstant och jag finner mig själv med undvika allt. Undviker att göra planer, undviker att behöva utsätta sig själv för obekväma situationer. Faktum är att jag undviker att lämna mitt hus överhuvudtaget, gör det endast när jag åker till bror eller måste till något annat diverse otrevligt möte. Jag har aldrig varit bra på att höra av mig, och detta är någonting som jag inte verkar förbättras på. Det tar så mycket energi att ta sig ut, vara  social och göra saker att man sällan orkar. Det är jobbigt nog att tvätta händerna 138 gånger per dag och försöka göra någonting utanför att spela. Ta ned disk, vilken ordning man ska städa i, hur länge man bör duscha. Har börjat äta adhd-medicin nu också, då detta ligger i komorbiditet med det som redan finns. Det förklarar en del, men frågan återstår om det alltid kommer vara så jävla jobbigt? Och ja, det kommer nog det. Den sorgliga sidan är att jag är rätt nöjd med att sitta hemma. Just nu finnes ingen motivation till någonting alls men vanligtvis brukar jag även skriva diverse skitberättelser utöver tiden då man inte spelar eller läser. Det är någonting tröstande med att forma en annan värld, att få fly denna och vara med om saker som aldrig skulle kunna ske. Att säga att man vill bli författare påminner om en 5-åring som säger att den "skall bli sångare!"; totalt jävla kört. Jag vill inte bli någonting. Kanske luft, sväva iväg, vara evig men ändå tom. Man skriver för att man vill. Jag är inte bra på att tala, jag har alltid hållit mig till ord och bilder. Aldrig varit bra på att måla, men foto är simpelt; en enkel konstform. Precis som skriva är.