https://antoniaprism.blogspot.com/ 

 

Hur har denna sida inte DARK MODE? MINA ÖGONNNN AHHHH

 

Vad hände med tiden? Vad hände med meningen? Vad hände med allt? 

 

Jag är så trött på allt men också så rädd. Jag är sämst och har inte hört av mig till någon på år... Vet inte, var både rädd att lämna mitt hus i allmänhet för vad som helst och för vara... sämst? Vet inte alla andra verkar så bra, starka och fungerande. Jag vill resa och se saker, vill drömma och testa, men jag kan inte. Det är kedjor i mitt huvud, får panikångest, oro och änglisghet. Kan inte njuta av någonting om än roligt, är bara OROLIG. Så därför går jag sällan ut... Försökt bli bättre på det, men går så sakta framåt och ibland bakåt att jag inte vet om jag någonsin kommer bli fri denna evig oro över fåniga ting.

 

Fick ny medicin i början av året, och wow, kan faktiskt fokusera med den. Förväntade mig inget men gjorde skillnad. Är inte konstant halvt-sovande heller, det är ganska ovanligt för mig. Hjälpte mig börja med målning igen. Var aldrig särskilt bra på det men det och musik är vissa dagar det enda man orkar gå upp för. 

 

Alltså hur söt är hon inteeeee

Inkluderas fastän utanför. Jag hatade högstadiet. Det enda jag inte hatade där var de två jag umgicks med. Jag hatade hur ni alla plötsligt vände era ryggar. Jag hatade alla meningslösa lektioner där ingen kunde hålla käften. Jag hatade alla dryga killar som valde mig som ett temporärt offer för deras terror (jag hoppas ni dör). Jag hatade hur ni tyckte att ni sjävla spelade roll. Jag hatade hur min gymnastiklärare hade någonting särskilt emot mig och alltid skulle bråka medan hon var överdrivet snäll mot alla populära tjejer. Jag hatade hela jävla skolan, hela högstadiet, och jag gör det fortfarande. Men det blev värre. Efter förstått att mitt dåvarande umgänge inte hade något gemensamt intresse av att söka till samma skola, så fann jag mig ensam igen. Kom till Carlforsska, och jag hatade det lika jävla mycket som högstadiet. Fyllt utav idiotiska drägg och jag hatade hur de alla tittade snett på mig. Fick plats på Rudbeck någon vecka efter (varav jag skitit i att gå förutom första dagen och andra). Jag hatade hur ingen förklarade ett skit för mig fastän jag började en vecka senare, ingen lärare som visade mig runt - ingenting. Ingen som ens hälsade på mig. Jag hatade hur jag var ensam igen. Jag hatade hur stor klass det var, hatade schemat, hatade det mesta men mest hatade jag dig. Inte från början men det blev varse med tiden. Du var aldrig min vän, inte egentligen, och du vet ingenting om mig. Jag visste allt om dig. Jag hatade hur alla lärare endast pratade om dig när de hade samtal med mig, fastän jag bara önskade att få dö. Jag hatade hur kuratorn till och med endast pratade om dig, det var som att jag inte fanns. Jag hatade hur du tog min enda tröst i min hobby att skriva och gjorde det till tvång och vrede. Jag hatade hur jag var för deprimerad och tom för att säga emot. Jag hatade hur du även trots det tog all ära fastän jag skrev nästan varenda ord. Jag hatade hur du påpekade små stavfel och tyckte det var jobbigt ändra dem, för hur fan tror du det var att skriva skiten? Jag hatade den berättelsen, det är en skam att ha medverkat i den. Jag hatade hur DU blev sur på MIG för jag fick MVG i engelska. Jag hatade hur du förstörde min hobby, det tog mig år innan jag ens ville skriva igen efter det. Jag hatade hur jag slets mellan min bror och någon som dig, och ingen frågade om jag var okey. Jag hatade att jag aldrig sade ett ord till honom på den där första musiklektionen innan jag bytte kurs, ibland undrar jag om det gjort skillnad. Jag hatade hur ni skrattade åt mina ränder i håret (som om jag inte märkte, jag märkte allt) för jag hatade dem mer än ni, och vad fan hade jag någonsin gjort er? Jag hatade era förbannade skratt som ekade i lokalerna; hur orkade ni ens le? Jag hatade hur ni pratade bakom ryggen på mig och såg på mig (låt mig vara för fan). Jag är så glad att jag bytte linje till estet och började om från början, det var nog de trevligaste få åren i mitt liv. Men jag är ändå så ledsen. Och så ensam. 

 

Jag tänker fortfarande på detta, och hatar fortfarande allt detta. Kan inte glömma, kan inte förlåta. Så mycket skit och bitterhet, det är väl inte konstigt man inte litar på någon eller har svårt för det i alla fall. Jag tror jag var 20 när jag väl fick en jävla diagnos också. 20 jävla år. Ingen hade tagit mig på allvar en enda gång. "Nej det är ingenting fel på dig!" Det ursäktar inte allt att ha en diagnos heller, folk har varit jävligt fittiga emot mig och gjort mig bitter som fan. Jag var alltid bra på att låtsas förstå sociala saker, trodde bara att det var så alla gjorde. Jag vet inte, jag är bara så sorgsen och ledsen att jag ibland inte ens vet om jag kan gå vidare. Eller om jag ens vill det... 

 

 

Fick återge sammanfattningar av mitt liv på psykos öster och det gjorde mig mest ledsen. Minns hur jag var delaktig men ändå inte riktigt var det, var alltid det där hjulet som fungerade men inte var nödvändigt för vagnen att rulla. Tror enda gången jag var delaktig socialt var i estet-klassen, men kände mig ändå... utanför? På något sätt? Är ingen annans fel heller, visste bara någonstans att något var annorlunda med mig. Visst men det tycker nog alla; var det man fick till svar. Men det kom ju från någonting, bara att det tog så lång tid för någon att ta en på allvar. Jag ville passa in, ville vara som alla andra. De som kunde umgås hela veckan i skolan, ta en fika med folk varje dag och helt enkelt bara orka livet. Det värsta med allt måste vara att känna sig så innerligt ensam och värdelös samtidigt som ens dumma hjärna inte har ork nog att vara social tillräckligt. Det kommer inte naturligt till mig och förklarar varför det alltid har gjort en så innerligt trött. Läste en bok kallat "Konsten att fejka arabiska" och även om hon har haft det märkbart värre på grund av tvångsintagningar på psyk så kände jag igen mig i det mesta. Tror precis likadant att de som är mest hög-fungerande mår sämst. Vi är mer medvetna om allt. Önskar ibland jag inte var det. Skulle nog vara mindre olycklig om jag inte var så extremt uppmärksam och medveten... 

Pratar sällan om mig själv, även om denna blogg indikerar annat (vad skulle jag annars skriva om LuL) och är sällan någon som verkligen lyssnar ändå. Inte för jag inte har förstående för det. Men antar ändå det är skönt rabbla av sig ibland. Kanske kan somna innan 4 för en gångsskull. 

 

 

 

 

 

Utrivna sidor ur gamla dagböcker, tidningar med bortklippta ansikten och gamla fimpar täckte den solkiga heltäckningsmattan i sovrummet. Tystnaden bröts utav den plastiga gula väckarklockan, som varit en gåva i barndomens år, som gav ifrån skärande ljud i någon minut innan den hastigt stannade. Hon behövde inte väckas, hon var redan vaken. Dem tomma ögonen fokuserade på den vita gamla takfläkten. Dess vingar täckta utav ett tjockt lager damm, dess knappar som nästintill formade två ögon och lampan i mitten som såg ut som en leende mun. Ett genuint oskyldigt leende, sådana som man aldrig ser i folk längre. Det är inte det att det icke finns längre, utan bara att hon vänder ryggen till och avfärdar all godhet som en väg bli utnyttjad på. Tiden kändes evig, som om ingenting spelade roll förutom den inre växande skuggan. Den var tillbaka, starkare än någonsin, beslutsam om att dra med henne ned i fallet. De vacklande drömmarna kunde inte ens göra sig påminda längre, hon var mil därifrån. De utslitna tårkanalerna kunde inte ens förmå sig att få fram tårar längre, det var som allt i henne var kasserat, ett absolut slut. Tomhetes murar höll henne instängd med alla dessa kretsande tankar. Hur kom det sig att ord inte kunde laga det som ord åsamkat? Hon visste att dessa tankar var fulla av blasfemi och nonsens, alla mår dåligt nu för tiden, det är nästan så att man inte kan ta det på allvar. Tapeten på väggarna hade lossnat på sina ställen, hennes naglar skärt igenom den pappersliknande massan. Minnet kunde inte förmå sig varför detta skett, eller hur livet var innan allting blev så tungt. Det var ingen som misstänkte att någonting var fel, de alla trodde att det var såhär hon ville vara. Full utav självömkan, pessimism och ilska. Hur kunde hon förklara att ibland verkade hon glad när hennes energinivå plötsligt steg, fastän hon ändå ville dö? Hon förstod det inte själv. Hon förstod inte varför hon var sådan, varför hon varken ville ha framtid eller förflutet, varför hon inte ville dö, men ändå inte leva.

 

 

Jag borde vara van med tanken på att jag kommer dö ensam och miserabel ty det är en jag har haft hela mitt liv. Mitt huvud är verkligen inte okey... Börjar undra om det är något mer fel på mig utöver asperger, eller om allting strävar därifrån ändå. Jag faktiskt inte. 

 

För ett år sedan var jag på psykos-kliniken igen och fick reda på de hade bytt min läkare. Den nya jag fick träffa totalt avfärdade alla problem och utredningar som tidigare gjorts, och sade att det troligen var på grund av att mitt blodsocker inte var under kontroll just då som jag hade problem... Hade gjort massa adhd/add utredningar det året som hon totalt sket i och skickade hem mig. "Det finns nog inget mer vi kan göra." Sug en kuk din jävla idiot. Tror du att detta är tillfälligt? Tror du jag skämtar? Tror du jag gillar spendera min tid på psyk så jävla mycket eller? Inte så att ni bryr er fastän det är erat jobb. Ingen som frågar hur man mår, ingen som säger mer än "det är ju inte så bra" till att man vill dö. 

 

Vet inte hur många som har sagt det finns nog inget mer vi kan göra. Är arg ännu.