En viss tid av frånvaro har ännu en gång passerat. Jag har varit så dålig socialt, jag är ledsen, jag ska ta tag i allting! Så mycket skit hela tiden... Jag menar verkligheten är så förvirrande och jobbig, inte konstigt man sitter och blir fet framför spel. Men det är inte det som har hänt. Men skitsamma. Jag har ingenting vettigt att säga förutom att säga det är ditt fel denna gång. Idag lyssnar jag bara på Malice Mizer, klassiska tider.

Jag har väntat i åtta år på uppföljaren till Dreamfall, och jag är en jävla tönt och fick rysningar vid första scenen. Så många minnen. The Longest Journey kom ut ännu tidigare och var den första i serien, och nu är vi äntligen här. Dreamfall Chapters kommer släppas i episoder, men jag har redan köpt alla, men bara första har släppts. Jag har alltid älskat den här serien, ett av de absolut bästa spelen. Jag förväntade mig att första episoden skulle vara kortare än den var, men det var trevligt att det i alla fall tog en 4 timmar spela igenom. Så nostalgiskt se alla igen men så bra. ;_; Nu får man göra val som tydligen har konsekvenser, gjorde en del tvivelaktiga beslut, meenmen.

Jag hatar dig. Jag hatar att du kan få mig känna mig så liten, obetydlig och ointressant. Jag hatar hur din värld inte påverkas av min men tvärtom. Jag hatar hur ni alla bytte håll helt plötsligt. Jag hatar hur alla tycker om honom så jävla mycket helt plötsligt. Jag hatar hur ingen störs utav min frånvaro. Jag hatar att ingen tar mig på allvar eller lyssnar på vad jag egentligen säger. Jag hatar allt. Jag är så jävla bitter på mänskligheten och världen. Jag är en lika dålig del av skiten. Spelvärlden är ett sexistiskt jävla hål, där folk hellre kommenterar en kvinnlig karaktärs röv än själva spelet. Män är utseendesfixerade svin som skulle knulla en mask om den hade tuttar och inte var tjock. Kvinnor hatar varandra istället för hjälpa varandra. Jag säger inte att dessa är sanningar, jag säger bara att nyligen skedda händelser har fått mig att känna såhär, baserat på min miljö. Förstå min jävla bitterhet när jag skriver sådän här jävla skit? Jag som advokerar könsneutralitet hela tiden. Men jag är jämställd, jag hatar alla lika mycket. Jag hatar er som skrattar, jag hatar er som umgås, jag hatar er som har ork för träffa/ha vänner, jag hatar er med ambitioner, jag hatar er med talang, men mest av allt så hatar jag fan dig som får mig skriva sådan här jävla skit. åt helvete med mig. 

Hösten är vacker och fylld av ångest. Jag minns tider som inte var lika hemska, och de få men bra stunder som de flesta inträffat på hösten. Den friska höstlukten och de ruttnande löven påminner mig alltid om det. Vi var alltid ute och gick, jag träffade er första gången och vi vandrade genom stan, vi kollade på skräckfilmer och vi cyklade gatorna. Alla totalt olika tillfällen. Ockuperar mig själv med att se om alla Saw-filmer och alla liknande filmer jag kan hitta. Jag vet inte men bara sådana filmer jag kan se utan att få lust skjuta mig i huvudet utav förtvivlan. Man behöver inte fokusera, de är lätta att se och man glömmer allting futilt för en stund.