Är nu lagom mör och vill helst bara lägga mig ned och dö. Fast ah, det är ju en återkommande känsla. Dagen har rullat på trots allting dock, är nu trött och seg, samt att det värker överallt.

Personligen anser jag att det är egoistiskt att skaffa barn; dem flesta gör inte det för att dem vill ge någon ett bra liv, utan mest bara för att. Mina föräldrar förtjänar en ursäkt, dem borde fått en bra dotter istället. Men just nu tycker jag bara att det var orättvist att jag ens föddes.

Förlåt men mår för dåligt för att blogga. Inte för att jag tror någon är intresserad, men återkommer om jag inte dött då okey. </3

Man får cancer av färgämnen i läsk. Troligtvis sätter det sig i tarmen. Och nej, det har ingenting att göra med hur mycket man dricker per dag, själva saken är ju att det successivt byggs upp med lite i taget. Men fågelinfluensan muterar sig säkerligen och dödar hela mänskligheten innan det. Idioteeeeer. Vill åka hem och sova. :(

Dali - ヨルノハテ. Antagligen var det ungefär såhär det kändes då med. Det där med att saker blir lättare över tiden stämmer inte riktigt. Det känns som man springer i samma hjul hela tiden och står stilla hur snabbt man än springer. Det är ju inte riktigt sant, men känslan är desamma. Ibland åker hjulet bakåt, och desperat försöker man skynda sig framåt. Allt förgäves.

Har suttit och kollat på DEATHGAZE Tour Document 2011 och känt mig allmänt opepp. Stackars Ai ramlade av scenen, aj. Men den är fin, väntat på att se den länge! Nu väntar jag bara på min DVD och deras nya skiva i april. Med det framför kanske jag lever ett tag till. Eller så är man bara feg.

Är så stressad hela tiden, magkatarr jämt, hinner aldrig slappna av. Livet. Hur cliché det än låter känns det som att jag förklarar och förklarar men ingen förstår. Men det är okey, jag skulle inte heller lyssna på mig. Har ont i halsen och i näsan, blir säkert sjuk igen nu.

Saker kommer inte till en när man sitter på sin feta röv och önskar det. Det gör jag hela tiden men i alla fall i tystnad. I min förra klass vad jag utanför, för när jag började tyckte jag dem borde prata med mig istället för tvärtom, jag var rädd. Men det fungerar inte så. Så alla jävlar som klagar på att vara utanför, vad har ni gjort för att sluta vara det? Visst kan man sitta och böla över hur alla hatar en, men samtidigt kan man göra någonting åt det. Klart som fan inte folk kommer bry sig om dig om dem känner att du inte bryr dig tillbaks. Fy fan är så jävla trött på det. Jag har så mycket aggressioner inombords, dem försvinner aldrig. Det bara byggs upp bit efter bit. Att skriva ett äckligt skitinlägg som detta gör bara saker bättre för en väldigt kort stund.

Vill helst av allt bara ligga och sova avrundat med lite musik emellanåt i min ensamhet. Allting känns bara så abnormt tråkigt och segt. Vill inte bli en mannekäng bland alla tomma skal. Drömmer mig iväg, drömmer om ett annat liv. Men jag kan aldrig ändra på det största problemet, som är mig själv. Det är ett oändligt tankesätt inga mediciner biter på.

Det är ingenting särskilt som stör mig heller, men den bestående känslan att man aldrig borde blivit född i första taget finns alltid där. vill inte vill inte vill inte vill tamejfan ingenting.

Var och handlade nya byxor, men kände mig bara fet och äcklig. Bara för det tröståt man dåliga saker, bra det går va. Som en enda dålig jävla cirkel, där det ena hänger ihop med det andra. Är så jävla trött jag ska nog bara lägga mig ned och dö. Och som det känns finns det tamejfan ingen anledning att någonsin vakna igen. Så arg och trött är jag. Även om saker ändrades skulle jag ändå må dåligt, så är det bara. Sådant är mitt bipolära jävla upp-och-ned liv. Jag är trött på att känna, trött på att vara mig själv. Trött på att aldrig passa in, vart man än är. Jag hatar varenda jävla millimeter av mig själv och min personlighet. Det är inget tiggande efter komplimanger, dem tar man ändå inte åt sig av. Nej, detta sitter djupare, in i benmärgen.

Förlåt att jag drog in er i det här. Det hade nog varit bättre att hålla sig undan helt ifrån början.

Besvikelsen när man hittar det perfekta objektivet, och sedan ser att det kostar 20k. en sisådär 14 tusen mer än själva kameran, som jag kommer ha råd med efter sparat i cirka fyra månader till!! Yay.

Jag behöver ett jävla jobb. EF 85mm f/1,2L II USM<3. Och jag går snart och skär bort huden, så jävla trött är jag på att alltid ha problem med den. Som inte allting annat räckte. Dö.

Livet känns inte värt någonstans atm. Har en infekterad hårsäck på benet som är totalt svullen, har världens segaste jävla slem i halsen så man har svårt att svälja samt att jag sover pissigt dåligt. yey.

Jag skulle inte kalla mig själv smart, men inte totalt dum i huvudet heller. Varför gör man så att man automatiskt spelar dummare än vad man är? Ibland vet man precis vad som krävs men låtsas inte göra det. Man vill ju inte att någon ska tro att man tycker man är smart. Ingen gillar sådant i Sverige. Jantelagen är fina grejer. Du är inte speciell.

Det kanske kommer fram så att jag verkar förvirrad, men jag vet hur min livssituation ser ut, och jag vet vad jag håller på med. Det är såhär jag sköter saker helt enkelt, och jag är obenägen att förändras.

Om jag var ärligare än det här hade ni suckat, "herregud du är ju patetisk".

Det bästa vore kanske att bara försvinna. Man känner sig ändå bara i vägen, icke önskvärd och allmänt hemsk. Allting man gör går bara åt helvete. känns lite utstött.

Jag har alltid känt mig utanför. Ibland till och med bland min egen familj, och ofta med min egna släkt och övriga. Det kanske är mitt bristande självförtroende som gör det, man sitter hellre tyst, drar sig undan när man måste ta för sig för att bli hörd. Det är inte värt det, man är varken värd att bli sedd eller hörd.

Jag älskar Photoshop ♥ till och mer fula särbilder kan bli okey efter lite lek i PS. Det är kuul. hoppas dessutom att vi kommer igång med filmprojektet snart, kommer bli skojsigt.

Tittar på en dokumentär ifrån 1974. Olle Bengtzon ifrån Expressen är kritisk mot höghus, och har totalt idiotiska argument för sin sak. Det uppskattas inte. Han vill riva alla höghus, samtidigt som han påstår att alla människor skall få bo såsom dem behagar. Men har uppmärksammar inte att det finns människor som vill bo i höghus, människor som vill bo högt upp, och inte i någon förort full av barnfamiljer. Aja nu ska jag sova! :)

Facebook svärmas utav lycka förtillfället. Vissa har det bara bra, andra får fina saker och kan göra vad fan de vill. Varannan jävel på min lista verkar ha nyligen flyttat till Japan, och ursäkta men jag vill tamejfan inte läsa om det. Känner inte er, skiter fullständigt i eran förbaskade lycka, och hur jävla roligt du hade i Tokyo. Vill inte höra hur folk kallar dig vacker gång på gång på gång. Är så missnöjd med mig själv att jag inte kan tillåta främlingar ha det bättre än mig? Kanske dä. Ska nog ta bort alla jag faktiskt inte känner, om jag bara orkade.

Skitsamma, är bitter som fan. Hemska drömmar inatt, kände bara ångest, ångest och ångest när jag vaknade. Druckit en kopp kaffe och ätit ett päron idag, det är allt.