She wore blue velvet
"För vilka personer är det egentligen man vill nå? Dem som bara skrapar lite på ytan och egentligen inte bryr sig? Eller dem som ärligt är intresserade och ger mig en chans även om jag inte är den snyggaste tjejen? Orkar de fördjupa sig i mig och se mitt värde så är de bra människor. Orkar de inte, så är de ändå inget att deppa över, de hade inte varit värda min tid ändå."
Nu var jag tvungen att kopiera detta, för det var klokt och överensstämmande med mig själv, även fast jag aldrig skulle skriva om mig själv så positivt. I mina egna ögon förtjänar jag ingenting och förstår om folk inte gillar mig. Jag är enormt ful och delvis krävande, men samtidigt är jag alldeles för snäll för mitt eget bästa samtidigt som jag bryr mig om folk (som jag gillar då) mycket mer än mig själv. Detta märks inte på den här bloggen dock, men det kanske är bra att någonting i min värld handlar om mig själv? Jag vet inte sådant där.
Just nu pratar jag om bokförlag, England och The Sims 3. Dessutom har jag stekt torsk, som jag ska äta med lite tsatziki till. Ganska okey ändå.
Don't they know it's the end of the world
Känner mig letargisk, resignerad och orkeslös såhär in emot småtimmarna. Den psykiska tröttheten gör sig påmind, ibland är det nästan som om den vandrat iväg, men den vandrar sällan långt. Böj mig, snälla, böj mig så att jag går av. Lite passande har jag dessutom varit på kyrkogården. Sådant är alltid otrevligt. Bara för att man inte vill leva, så vill man ju inte dö. Döden är skrämmande och borde inte accepteras så lättsamt som den gör. Faktiskt, det är nästan bättre att vilja dö än att inte vilja ingetdera, då har man åtminstonde ett mål, hur hemskt detta mål än är.
När köttet är slut ger sig hundarna av
Lyssnar på underbara Charta 77 och reminiscerar över en svunnen tid. Välkommen värld du aldrig sett. Jag ger nog fan upp om all jävla skit. Är det någon, som bara för en sekund, ens tänkt på allting jag har tvingats ge upp i mitt liv? Är det någon som sett det ur min syn, tänkt på allt jävla ansvar som redan finns och kommer? Är det någon som förstått? Nej. Kommer aldrig ske. Förlåt men jag har också rätt att bli upprörd ibland.
“Some people feel like they don’t deserve love. They walk away quietly into empty spaces, trying to close the gaps of the past.”
Mamihlapinatapei
Påminn mig att aldrig mer läsa om sjukdomar. Helt plötsligt har jag allting... :( dock hoppas jag att det faktiskt är något fel, och att det går att bota. Om allt bara är ett psykosomatiskt symptom gör det allting mycket svårare. Hur slåss man mot sitt eget huvud? Och vad är meningen. Döden är otrevlig, men det är livet med.
CAPS LOCK
NÄR ALLTING ÄR MÖRKT GÖR MIN BROR DET VÄRT ATT LEVA LITE TILL.
okey.
Lyssnar på Muse.
Sådan jävla nostalgi. Jag minns högstadiet. Falling Down. Översatte den till svenska i typ åttan? Det var någon uppgift. Hade jag glömt, men den här låten fick mig att minnas. klassiker. Jag lekte wapanes med svart hår och en vit slinga.
Förresten, finns en bild surrandes online ifrån samma dag. hahaha :(( liten skit. Sådär charmig vinkel, min haka ser inte alls ut att ta över hela världen neee...
Psykosomatiska problem som långsamt dödar mig. Den mentala hälsan är sannerligt på en lägre nivå än vanligt. Jag hatar att vara hypokondriker. Det är bara ångest, ångest och panikångest. Hjärtat blir tungt, svårt att andas och världen svartnar. Det kommer bli bra, det blir bättre, det blir aldrig bättre. Sjukdomar överallt, alla dör. Död, död, död. Evigt mörker. Skål för våran sista solnedgång.
TANTVARNING
Jag är nog en liten bitter tant inombords ändå. Kommit på mig själv med det senaste tiden. Häromdagen avnjöt jag en tripp till Bäckby, för att syndigt fynda billiga koppar där jag kan få plats med en riklig mängd te på morgonen. Jag stod och kollade noggrant igenom utbudet av koppar, innan jag också kollade på vaser. Tankarna spred sig som en infektion över vad som var bra pris och att det alltid kan vara bra att ha. Då och då korsas även min väg av diverse orespektabla ungdomar, som på ett eller annat sätt gör någonting idiotisk eller allmänt störande, som jag självklart måste svära över i min bitterhet. Inga fester hos mina grannar, jag skall ändå avnjuta månens sken med min kopp te i ro. Barn som leker överdrivet högljutt eller försöker att inleda någon slags konversation om någonting infantilt är också att spotta över axeln. Sedan finns det ju sådana 16-åringar som är så kallat lill-gamla. Alltså, är dem inte mognare än andra trots att dem själva tror det. Det är ingenting positivt att bete sig "vuxet". Det finns nog ingen människa som anser det. Bara för att man är vuxen behöver man inte bete sig vuxet på ett sådant sätt. Som om inte allt detta gnäll om saker i allmänhet bevisar min bitterhet ytterligare, så vet jag inte vad.
Jag har blivit en bitter ensam tant. Tanter är aggressiva. Jag borde inte skriva inlägg på natten. I alla fall så märks det en obeskrivligt stor skillnad sedan jag bara var 18. Mycket har hänt och jag har förändrats en hel del. Det är inte så kul att fylla 20. Jag oroar mig bara över sjukdomar, rynkor och så vill jag inte bli paralyserad av psoriasis artriten. :( meeen när man är 20 kan man bara gå och köpa en Kosenkorva och dricka bort all oro. hahahha.
brb skriva en fanfiction om Ai, eftersom jag är ohälsosamt besatt av honom.
Öppningen.
Lyssnar på massa slumpmässiga soundtrack till skräckspel och tar in inspirationen. Fumlar med en ny berättelse som jag tänkt påbörja. Idéerna tills nu har alla varit halvdana och inga jag velat fortsätta på. Den ska handla om ett hål i marken utanför Sapporo. Fick en massa finfina idéer igår natt, när jag skulle sova... Jag har ju som sagt bunkrat upp med mig den stora samlingen med Lovecraft's alla berättelser, och hoppas dem ger mig underhållande läsning men också insikt i konsten att skriva skräck. Jag vill få fram rädsla genom mina skrivna ooord. Jag är lite glad att det märks att mitt ordförråd har förbättrats dessutom. Alla äldre saker jag skrivit har synnerligen haft en stor saknad på den punkten. Så ja, jag är inte bara en korpulent gris trots allt. Ganska synd att jag fortfarande inte besitter ägo av den allra första versionen av "Förorts Liv"; alltså en berättelse om en håla som blir invarderad utav infekterade hundar, dock viktigt att påpeka, är hundarna inte zombies. Fast, om vi nu återgår till den där första versionen, har jag ett kort utdrag tidigare publicerat på denna blogg, som jag härmed replikerar:
"Så fort Carro hade kommit in i ett gammalt hus barrikerade hon dörren efter sig. Det första hon gjorde var att låsa alla dörrar, stänga alla fönster och kolla genom huset. Det var ingen där i alla fall. Hon gick till ett fönster så att hon såg ut på grannens tomt och bredvid gatan. Hon såg alla tre springa iväg och antog att läget var under kontroll. Sedan vände hon sig om och där stod minsann en människa. Carro såg att den hade illröda ögon och tänkte springa mot andra dörren men där kom en till. De kom från alla håll och de var många. Var kom de ifrån? Carro hade ju kollat stället när hon kom och hon såg ingen eller ingenting då. Så, varför var just detta hus fullt med zombies? Och varför attackerade hundarna i dagsljus? Någon eller någonting ville hålla dem borta från det här huset. Eller så var det en ursäkt för att låta hundarna attackera i dagsljus. Carro hade inte tid att tänka på sånt när hon var omringad av zombies. Hon måste lista ut nåt. Hon vände sig om snabbt och öppnade fönstret och kastade sig ut. Hon landade på rygg på gräsmattan utanför. Hon reste sig upp och slog igen fönstret. Hon hoppade över staketet och ut på gatan igen. Hon sprang. Men sen märkte hon att gatan var tom. Hon stannade och flåsade. Hon tittade runt sig. Ingenting. Hennes tårar föll och mascaran rann. Hennes hjärta dunkade hårt och hennes tårar riktigt brände. Hon visste inte varför hon grät men, allt kändes så meningslöst. Hon började jogga tillbaka till bistron. Just då visste Carro, att de inte skulle klara sig."
Märk att detta skrev jag när jag gick i sjuan. Vilket var en livstid sedan. Öhm, runt 2005 typ? Tror jag. Tycker fortfarande att den här hade en relativt bra grundhistoria, men den utvecklades och ett flertal tillagda idéer uppkom och gjorde allting rörigt. Dessutom skriver man inte särskilt bra när man är så ung, utan erfarenhet. Jag skriver fortfarande inte överdrivet bra, det finns mycket plats för utveckling, mest inom beskrivningar av miljöer, människor och liknande. Bara nu insåg jag att det här blev en lång text som ingen kommer orka läsa, förutom mig själv om typ två år. Då kommer jag sitta och tänka att jag var dum i huvudet 2012, precis som jag tycker jag var extremt dum i huvudet för två år sedan nu.
Som bär en sten, påväg mot ingenstans
Går inte uppdatera ifrån datorn, eftersom nya fula blogg.se säger att jag inte har några bloggar. Irriterande. Vet inte ens om den här skiten dyker upp. I alla fall, jag hatar mig själv. Så jävla mycket. Har man inte känt total avsky för sig själv vet man inte hur det är. Varenda jävla dag. Äcklig. Jag vill inte ha uppmärksamhet för det, jag vill inte att någon säger emot mig, jag vill bara få säga vad jag tycker ifred. Vad andra tycker ändrar ingenting. Fått ryck och tagit bort bilder av mig, ska nog göra det på fler sidor. Känns bättre. Tänker fortsätta undvika facebook, trött på det.
Bestäm över dig själv, inte någon annan...
Jag har alltid älskat att skriva. Helst med äldre svenska inkorporerad i språket.
Men när någon annan tar ifrån en allting man älskade med att skriva, är det inte kul längre. Jag har inte återhämtat mig än. Knappt skrivit på två år. Jag försöker verkligen lägga det förflutna bakom mig. Okey nej det gör jag inte, men nu ska jag försöka.
Jag vill få tillbaks det jag en gång älskade med att just skriva... Har nya idéer. Science-fiction som vanligt. Bästa.
How long will it hurt me more than you?
Allting går bara åt helvete. Jävla äckliga helvete. Jag är så jävla arg och ledsen. Dö, din förbannade jävla hårddisk. Jag som hade tänkt flytta all jävla skit till den andra, men neej, fint, lägg av bara, gör det. Jag tror jag bryter ihop, jag orkar inte mer. Alla dessa saker som slutar fungera är bara pricken över ett gigantiskt jävla i. FAN. Fitthora. Jag hatar mig själv så jävla mycket, mina äckliga gener och det här livet.
---
Ska gå och dö under en sten.
Vill någon mer kasta skit på mig, som resten av världen redan gjort idag?
Jag är tvingad dit vinden bär
I never tried to be anything other than a dreamer. I never paid any attention to people who told me to go out and live. I belonged always to whatever was far from me and to whatever I could never be.
Anything that was not mine, however base, always seemed to be full of poetry.
The only thing I ever loved was pure nothingness.
A dream of Edogawa
Vill flytta till Edogawa... och stanna där.
Men nej, rubba in det på mig att jag inte kan göra ett jävla skit med det här äckliga jävla helveteslivet. brb gråta mig själv till sömns,
sov gott.Insomnium
Så energilös... Ska dricka lite te och försvinna in i drömmarnas värld...
Det är såhär det alltid kommer vara med andra ord.
Likgiltig till det mesta, och det känns som att allting tynar bort. Drömmar är värdelösa - dem är redan misslyckade. Jag vet det, och dem vet det också. Att existera känns som ett straff. Varför varför varför föddes jag ens? Kan inte göra det här längre.
[Fasan från bortom sfärerna.]
1.
På utsidan hade Shoudai alltid setts som en till synnes vanlig slav i arbetarnas värld. Sedan den säkra ungdomstiden var över var hans äventyrslyst stark, och rikedomen fanns definitivt i Tokyo trodde han, så dit for han med endast sina 20 år i bakluckan. Till en början gick allting bra, Shoudai lyckades få tag i en liten lägenhet belägen i periferierna mot Yokohama. Den lilla lägenheten var ju bara början, övertalade Shoudai sig själv, snart skulle han bo i innerstaden. Dem ytliga planerna förstördes i samband med mer och mer brist på motivation. Efter spenderat de fem senaste åren i landets huvudstad med hårt arbete hade hans ideal ändrats totalt. Rikedomen var nu ej inom hans omfång, han ville mycket hellre bara hitta en plats där han var lycklig. Trots sin ringa ålder kände sig Shoudai mycket äldre, då han kontra sina kamrater hade tröttnat på huvudstadens ständiga fart. I början gav folkmassorna ett slags inre lugn, nu drog den bara fram ensamheten mer tydligt.
”Hej Shoudai,” sade arbetskamraten Toshi, som smygit sig fram kvickt som sedvanligt. ”Ska du med på lite after work idag då?”
”Jag vet faktiskt inte. Jag är tämligen trött” svarade Shoudai, undgående ifrån ämnet.
”Det ante mig. Har det hänt något? Du följer aldrig mer ut längre.”
”Ah nej, jag lovar, jag är bara trött. Jag följer nog med någon annan gång.”
Shoudai reste sig upp då klockan slog fyra och hans arbetsdag närmade sig slutet. Han undvek Toshi med blicken något, och vände ryggen mot honom för att ta på sig sina ytterkläder, som låg slängda över hans arbetsstol.
”Shoudai, förresten. Du har ett meddelande vid informationen. Trevlig helg, bra jobbat idag!”
Shoudai bugade sig lätt innan han vandrade iväg mot utgången. Toshi var sällan otrevlig, faktum är att han och Shoudai hade varit närstående kamrater i början, men hade under åren glidit isär. Shoudai hade tröttnat på hans ständiga frågor, dessutom besatt han den där ”på” kvaliteten, alltså att han besatt mycket energi och ansåg att han visste allt. Den äldre damen vid informationsdisken log hastigt emot Shoudai när han kom vandrandes ifrån sitt kontor, innan hon såg ned på datorn bakom disken.
”Jag hade fått någonting?” frågade han.
Damen vred sig om på stolen, och man kunde se hennes grå lockar som var uppsatta i en tofs bak på huvudet. Glasögonen hängde fram på nästippen mest, och hon hade sina vanliga grå kläder. Det var någonting udda med henne, hon verkade alltid arbeta på ett slags robotiskt vis och tog aldrig en enda rast. Kanske var det därför hon upplevdes som ypperligt sliten. Det var någonting obehagligt med henne. Varje gång hennes ögon mötte Shoudais, ja ögonen var det, dem var kalla och ondskefulla. Det var ingenting man kunde se direkt, men känslan när hennes ögon genomborrade ens kropp var ohygglig.
Första sidan ur Fasan från bortom sfärerna. Fortfarande alldeles för kasst. Det har gått så lång tid men såren försvinner ännu inte.
Förutom att jag är emo som vanligt, så ska jag ta upp något av det värsta som finns.
Nämligen föräldrar som skaffar många barn. Var en dokumentär på televisionen för några dagar sedan om två föräldrar som redan hade sju barn, men ville ha flera. Det är så satans själviskt att göra något sådant. Om man skaffar så många barn gör man det för sin egen skull, man kan omöjligt göra det för att man tror man kan ge alla dessa en bra uppväxt. Barn kräver uppmärksamhet, uppmärksamhet man inte kan få om man har så många syskon. Ur min egna synvinkel, hade jag haft så många syskon hade jag definitivt tagit självmord redan. Därför jag har, eller ja jag är fortfarande, väldigt deprimerad, och hade inte min mamma funnits där den där dagen i bilen, hade jag nog inte suttit här. Poängen är att det samtalet inte hade hänt om jag haft åtta syskon.
Jag har svårt att tro att en förälder inte favoriserar vissa barn då. Som det är nu kan jag, till och med i min egna familj, känna mig väldigt lätt utanför, trots att jag har ett syskon. Ett. Tänk att bråka om att bli sedd med så många andra. Jag är inte en sådan som tar för mig. Jag ska fan flytta till Kina där inte alla ploppar ut tusentals ungar utan någon eftertanke på deras liv. Kanske ser jag det så för jag önskar jag inte blivit född alls. Det är orättvist. Trots att jag älskar min mamma. Nu har ju jag inte exakt ett liv som går att likna till någon annans, men jag är inte dum i huvudet för det.
Så börja med tidelag istället. En roligare hobby och att kläcka massa ungar är inte aktuellt då.
Den där tiden innan ES10 gör mig fortfarande så förbannat arg, upprörd och ledsen. Det är som en gråzon ingen riktigt vet någonting om förutom jag. Men varför känns det inte mindre nu? Varför får jag aldrig utlopp för all agression?
---
Varför kan aldrig jag vara lycklig?
För jag kan sluta precis när jag vill.
Känner du doften av sommaren därutanför? Ångesten sveper tag i en, får huvudet att snurra och bröstet blir tungt att andas med. Huvudet skriker nej, nej och åter nej. Snart inser man att man inte orkar göra det här längre, att det är snart är meningslöst att försöka. Att man inte vill. För jag kan sluta när jag vill. Kan och vågar är två olika saker. Jag vill bara få frid. Den frid som ges genom att inte finnas till. Trots alla skratt finns det alltid i bakhuvudet. Så trött på allt. Så trött på den här staden. På det här landet. På den här världen. På allt allt allt.
